Ur Paul Austers "Sunset Park": en kärleksförklaring

                                                                                                                                                                        

Boken har två huvudpersoner: en far, en son. Morris och Miles. Deras relation är en berättelse om den förlorade sonen, som varit borta i sju år, och faderns smärtsamma längtan. Miles älskar Pilar, och ger henne följande kärleksförklaring (sid. 203-204):

"The joy of looking at her face again, the joy of holding her again,
the joy of listening to her laugh again, the joy of hearing her voice again,
the joy of watching her eat again, the joy of looking at her hands again,
the joy of looking at her naked body again, the joy of touching her naked body again, the joy of kissing her naked body again, the joy of watching her frown again, the joy of watching her brush her hair again, the joy of watching her paint her nails again, the joy of standing in the shower with her again,

the joy of talking to her about books again,
the joy of watching her eyes fill up with tears again, the joy of watching her walk again,
the joy of listening to her insult Angela again, the joy of reading out loud to her again,
the joy of listening to her burp again, the joy of watching her brush her teeth again,
the joy of undressing her again, the joy of putting his mouth against her mouth again,
the joy of looking at her neck again, the joy of walking down the street with her again,
the joy of putting his arm around her shoulders again, the joy of licking her breasts again,
the joy of entering her body again, the joy of waking up beside her again,
the joy of discussing math with her again, the joy of buying clothes for her again,
the joy of giving and receiving back rubs again, the joy of talking about the future again,
the joy of living in the present with her again, the joy of being told she loves him again,
the joy of telling her he loves her again, the joy of living under the gaze of her fierce dark eyes again,
and then the agony of watching her board the bus at the Port Authority terminal on the afternoon of January third with the certain knowledge that it will not be until April, more than three months from now, that he will have a chance to be with her again."
                                                                                                                                                                    

Tranströmer och jag får besök

                                                                                                                                                                      

Vi är många som gillar Tomas Tranströmer.
Drygt 50 år gammal (1983)
publicerade han följande dikt:

Svarta vykort
I
Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.
II
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

På bilderna syns min kranskärlsröntgen från den 22/11. Före: en sytrådstunn artär till delar av hjärtat. Efter: cirkulationen återställd. Blodkärlet restaurerat. Respit. Livet fortsätter, framtid okänd. Dags för en promenad vid havet.
Men jag glömmer inte besöket.

Paul Auster's nya: Sunset Park

                                                                                                                                                                       

                                                                                                                                                                   

Läs i VarbergsPosten om "Den besattas" boksatsning!

                                                                                                                                                                         
"En sida till" kallar Kiki M sin bokhörna - en del av butiken "En trappa ner" centralt i Varberg.
Läs här i dagens nummer av VarbergsPosten: en sida till  (bläddra till sidan 14 (el 13)).
En "litterär salong" à la Malla Silfverstolpe kan ju aldrig vara fel!
Kolla även hemma hos Den (bok)besatta
                                                                                                                                                                       

Another Cherry On Top

                                                                                                          

Nu har även jag fått ett körsbär på toppen. Av Lyran (Lyrans Noblesser), denna fantastiskt kreativa och nästan ständigt bloggskrivande kvinna (när hinner hon läsa?). Tack! Det känns utmärkt, men är förknippat med följande villkor:

1. Tacka den du har mottagit priset ifrån.

2. Kopiera prismärket till din blogg.

3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.

4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

        Sedan 30 år tillbaka har jag slutat skicka kedjebrev och liknande vidare.
        Men jag sänder tankar och en blomma från min snickarbod till Lyran.

Dagens tre favoritförfattare:
1. Siri Hustvedt. Just nu "A Plea For Eros" (essäer)
2. Paul Auster: "Att uppfinna ensamheten", speciellt del II "Minnets bok"
3. Alessandro Baricco: "Silke". En underbar saga.




Oline Stig: "Jupiters öga" (Albert Bonniers Förlag 2010, 371 sid.)

                                                                                                                                                                

Blond kvinnlig författare med norskt påbrå skriver roman och väver in farfars anteckningar och liv. Nej, det är inte Siri Hustvedt. Det är Oline Stig, uppvuxen i Varberg, bosatt i Lund. Född 1966. Hon har tidigare gett ut tre novellsamlingar (Ryggen fri 1999, Ett familjeliv och nio andra 2003 och Den andra himlen 2007).

I berättelsen får vi följa några unga människor i Oslo mellan 1924 och 1942. Aksel Engebret och hans syster Dora delar lägenhet. Tidigt blev de föräldralösa. Enligt familjetraditionen kan de ha kungligt påbrå. Kanske hade deras mor judiska rötter. Dora är lärare. Aksel vill bli något stort: magiker, pianist, författare. Han drömmer, han skriver men refuseras. Bland vännerna finns kulturarbetare.
För att försörja sig börjar Aksel arbeta på en bank, där han lär känna Clara, vars ensamstående mor placerade Clara på en klosterskola i Oslo. Clara är katolik. Aksel blir förälskad och lovar konvertera, men det blir aldrig av. Trots att Clara är tveksam gifter de sig och får en bostad på en gård i utkanten av Oslo. Aksel har flera kvinnoaffärer, makarna separerar och förenas igen. De får dottern Mathilde och senare sonen Harald. Kontakten med Dora är ofta spänd, vilket inte förbättras av att Dora döljer en graviditet. Hennes dotter, Helene, adopteras av en judisk familj. Maken där är börsmäklare och ordnar jobb åt Aksel.
Under några år skriver Aksel en berättelse om sig och Clara i form av en tvåsidig tidning. De är "Les Enfants", bosatta på en egen planet, betraktade av Jupiters öga. Denna tidning citeras i romanen, och Aksel är ofta rolig och fyndig.

Oline Stig har ett mycket vackert språk, berättelsen fångar mig, jag vill veta mer om bokens personer. Men författaren har även ett annat ärende. Clara och Aksel är inte enbart fiktiva personer. Deras förebilder är Olines farmor och farfar, som gick med i det norska nazistpartiet Nasjonal Samling 1942 när Norge var ockuperat av nazisterna. Varför gjorde de det? ”Varför känner jag skam över något som hände för mer än ett halvsekel sedan?" Som nittonåring hittade Oline Stig en plåtkista med dokument på vinden hemma. Där fanns fragment av farföräldrarnas liv (inklusive "Jupiterposten"). Sedan har hon intervjuat släktingar och letat dokument i norska arkiv. Detta är kärnan i berättelsen, som i övrigt är fiktion. I avsnitt kallade "Anteckningar från Oslo" får vi följa det delvis mycket plågsamma letandet. Dessa avsnitt varvas med huvudberättelsen, och tillför efterhand värdefull information.

Men något definitivt svar på barnbarnets frågor får vi inte. Det antyds några tänkbara förklaringar till Aksels och Claras val. Men frågorna är inte enbart privata, de gäller oss alla, inte minst i vår tid. Hur påverkas våra val av olika omständigheter i livet? Kan vi alltid veta vad som är rätt, vad som är fel?


Bokens omslag (här delvis beskuret) är en fantastisk bild, som ger stämning åt hela boken. Den är gjord av den italienske konstnären Primo Sinòpico på 40-talet.




Författarfotot är från Bonniers hemsida.

Siri Hustvedt i "babel" ikväll 11 nov 2010

                                                                                                                                                                 
http://svtplay.se/v/2231751/klipp_siri_hustvedt_i_babel

Siri Hustvedt på Kulturhuset i Stockholm 6 nov 2010

                                                                                                                                                                  
Den amerikanska författaren Siri Hustvedt gästade alltså den internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm i lördags. Och jag var där, tillsammans med 4-500 andra bokläsare. Men först fick jag träffa några bokbloggare i Teaterbaren ( Therese från Holly Hock, Cattis, Catrin och Anna från windupwomen). Vi pratade om Siri Hustvedt och Paul Auster!

Först samtalade Johan Schubert, professor i psykoterapi, med Siri Hustvedt om hennes senaste bok, "Den skakande kvinnan eller En historia om mina nerver". Därefter gavs det gott om tid för frågor. Boken har nyligen getts ut av Norstedts, och är översatt av Ulla Roseen. (Hon håller även på att översätta Siri Hustvedts nästa roman, som kommer ut 2011.)

När Siri Hustvedt 2006 skulle hålla ett minnestal över sin döde far började hon plötsligt skada, men varken medvetande eller talförmågan påverkades. Sedan många år lider hon av migrän och har ett stort intresse för neurologi och psykiatri, men hennes egen forskning intensifierades av händelsen. Hon har plöjt igenom massor av facklitteratur, deltagit i tvärvetenskapliga samtal och lett skrivarkurser för personer med psykiatriska diagnoser. Genom sitt stora kontaktnät har hon försökt närma sig en förklaring, en diagnos. Specialister kan mycket om ett litet område, Siri Hustvedt har läst in sig på "allt". Även på så sätt är hon unik, och många vetenskapsmän har tagit vara på hennes engagemang. Redan tidigare tycks hon ha ett känsligt psyke (drömmer mycket, hör röster), vilket hon använt i sitt författarskap. Men nu blev hon på ett helt nytt sätt personligt berörd. Hela boken är en fallstudie men även en historisk exposé över neuropsykiatrin – och en lägesbeskrivning av hur man ser på förhållandet mellan kropp och själ idag. Bland vetenskapsmän som nämns finns Sigmund Freud, Donald Winnicott, Oliver Sacks och Jean-Martin Charcot. Charcot var verksam under andra hälften av 1800-talet och bland hans patienter fanns kvinnor med (mode)diagnosen hysteri (som idag möjligen kan kallas konversionssyndrom). Romanen "Boken om Blanche och Marie" av PO Enquist från 2004 handlar om en av Charcots mest kända patienter.

Men Siri Hustvedt avfärdar tanken på att hon skulle vara en "hysterika" eller ha någon annan diagnos. Hon är den hon är, "The Dreaming Woman" och "The Shaking Woman".

Hela samtalet blev en värdefull genomgång av den nya boken. Därefter tog många tillfället i akt att ställe frågor, vilka besvarades uppmärksamt och med stort engagemang av författaren. Trots att boken inte är en roman tycks många vara intresserade av att läsa den. Åtminstone var kön för att få en signerad bok efteråt mycket lång!