”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery (Sekwa förlag, 348 sidor, 2009)

Muriel Barbery är född 1969 i Casablanca, Marocko. Hon är lärare i filosofi – och författare. 2000 debuterade hon med ”Une gourmandise” - en succé, översatt till en mängd språk. Den har nyss kommit ut på svenska (”Smaken”).
”Igelkottens elegans” är hennes andra roman, men den första utgiven i Sverige. Boken har sålts i över en miljon exemplar bara i Frankrike. Idag bor Muriel Barbery i Japan och arbetar med sin tredje roman. Hennes make är fotograf. Hans bilder kan ses här: http://muriel.barbery.net/

”Igelkottens elegans” ges ut på förlaget Sekwa (sekwa), som startats av Johanna Daehli och Helén Enqvist. De ger ut fransk litteratur av samtida, kvinnliga författare. Romanen är översatt av Marianne Öjerskog och Helén Enqvist. Omslaget är gjort av Magnus Petersson.
Boken består av en prolog + fyra sektioner (Marx, Kamelior, Grammatik, Sommarregn och Paloma), alla indelade i kapitel. Två kvinnor berättar. De flesta kapitlen är skrivna av Renée Michel, övriga av Paloma Josse. Palomas kapitel kallas antingen ”Djup tanke” eller ”Dagbok över världens rörelse”. De båda berättarna bor i ett fd privatpalats, nu med åtta paradvåningar. Renée är 54 år och portvakt, sedan 27 år. Hon är änka, beskriver sig som ful och småfet. Inte omtyckt men ändå respekterad, sällan vänlig, alltid artig. Renée beter sig som man förväntar sig av en portvakt. Hon lagar mat som luktar i trappan. Att TVn står på kan alla höra. Hon är självklar; ointressant. Hennes feta katt heter Leo. Men – hon gömmer sig bakom en fasad, en kuliss. För egentligen lever hon ett hemligt inre liv, genom böcker, musik och filmer.
Även Paloma döljer sina talanger för omvärlden. Hon är 12 år och bor i en av dessa rikemansvåningar med mamma, pappa och storasyster. Paloma vantrivs med sin familj, hon är lillgammal och formulerar djupa tankar. När hon blir tretton skall hon ta livet av sig – och tända eld på huset. Ett av hennes intressen är japansk kultur, manga, hokku.
Renée har en enda förtrogen: Manuela, städerska hos några i huset. I 20 år har hon ”jagat dammtussar”, dvs gjort skitjobbet. De två träffas regelbundet för en rituell fikapaus.
Renée har ingen formell utbildning men är självlärd, och mycket begåvad. Hon behärskar litteratur, filosofi, musik, film – men allt detta vill hon dölja. I sina anteckningar avfärdar hon snobbism på ett mycket underhållande sätt.
När en av de gamla hyresgästerna (Pierre Arthens, huvudperson i ”Smaken”) dör, flyttar en japansk affärsman in (Kakuro Ozu), efter omfattande renovering. Alla i huset är extremt nyfikna på honom. Herr Ozu är mycket artig och korrekt. Och han upptäcker att Renée är en annan än den fasad hon visar upp. När de träffas första gången mumlar Renée: ”Alla lyckliga familjer liknar ju varandra”. Och Ozu svarar: ”men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”. Hon har citerat Leo Tolstoj; han svarar med fortsättningen på det citatet. Hon har avslöjat sig; han har fattat det. Och detta leder till en oväntad och pirrande lycklig vänskap, med måltider och samtal, musik och skratt. Renée blommar upp.
När Paloma inser att den nya grannen är japan tänker hon ”Typiskt, precis innan jag dör!” Tillsammans råkar de fastna i hissen. Ozu har hört att Paloma läser japanska, och frågar om han får hjälpa henne med att rätta hennes uttal. Han smickrar inte. Och han frågar Paloma om portvakten: ”Jag är mycket intresserad av vår portvakt, madame Michel. Jag tror inte att hon är den man tror”. Ozu ger sedan Renée en present: Leo Tolstojs ”Anna Karenina” med hälsningen: ”Kära madame Michel! Hjärtliga hälsningar till er katt.” Och hon fattar – hon är avslöjad. De tre lär känna varandra, blir bundsförvanter och bildar en stark trojka. Paloma får en fristad i portvaktens krypin. Hon fortsätter att skriva, och i sin dagbok karaktäriserar hon madame Michel så här: taggig utåt, raffinerad inåt; otroligt elegant.

Se där: ”Igelkottens elegans”. Läs boken!

Márai, igen. Och Hermia!

Igår skrev jag att "snowflake" med flera skrivit om Márais "Glöd" - så det var onödigt för mej att skriva om den boken. Och då hade jag ändå missat hermia!  Förlåt!
Det är nog bäst jag ägnar mej åt att förkovra mig i visdom, så det får bli Márais "Visdomsord för vardagsbruk" från 1943, utgiven på svenska 2008 av Sivarts förlag. Och jag skall försöka få tag i hans dagböcker (på ett språk jag kan läsa!).

Snöflinga med glöd

Nu hade jag tänkt skriva om Sándor Márais "Glöd". Men det behöver jag inte. Snowflake med flera har gjort det så bra!  Kolla  snowflake


Så nästa gång blir det nog Muriel Barbery istället (se Sekwa förlag).

Sándor Márai: ett liv i inre exil – och landsflykt

Vem är då Sándor Márai? En ungersk författare, född år 1900 i dåvarande Österrike-Ungern. Som ung upplevde han första världskriget. Freden 1920 innebar att Ungern tvingades avstå från två tredjedelar av sitt territorium till grannländerna. Márais födelseort hamnade i nuvarande Slovakien. Efter studier och arbete i Tyskland och Frankrike bosatte han sig 1928 tillsammans med sin fru Lola i utkanten av Budapest.
Márai blev redaktör för en tidning, debuterade som författare 1924 och fick en stor ungersk läsekrets under 30-talet. Han skrev endast på ungerska. Makarna fick 1939 en son som dog tidigt och de adopterade senare sonen Janós.
1933 var Márai utlandskorrespondent i Berlin. Han var mycket kritisk mot den framväxande fascismen och fördömde Hitler. Om detta och mycket annat kan man läsa i hans dagböcker, där han även berättar om en svår sjukdom han drabbades av. I december 1943 valdes Marai in i den ungerska vetenskapsakademien. Ungern ockuperades av Tyskland 1944, och Márais hus bombades 1945. Hela huset och alla hans böcker förstördes. Ungern ”befriades” av ryssarna 1945 och därefter växte sig kommunismen allt starkare i landet. Márai höll fast vid sina ”borgerliga” åsikter och gjorde tyst motstånd även mot de nya makthavarna. Han trakasserades för detta, en bok konfiskerades och upplagan förstördes. Vid ett besök 1948 i Schweiz gick familjen i landsflykt, för gott, och Márai återvände aldrig till Ungern. Då utesluts han ur akademien, hans böcker tas bort från bibliotek och bokhandlare, och han själv utplånas i litteraturhistoriska verk. Márai går under denna period i ”inre emigration” och vänder sig inåt, mot sitt arbete.
Även i yttre bemärkelse lever familjen ett emigrantliv: Efter flera år i Italien och New York flyttar Márai till San Diego 1980. Han blev amerikansk medborgare. 1986 dör Lola, och adoptivsonen Janos dör 1987. Ensam, deprimerad och glömd begick Márai 1989 självmord genom att skjuta sig i huvudet. För att barnbarnen inte skulle vara de första som fann honom ringde Márai till polisen innan han sköt sig.
Under exilen fortsatta Marais att skriva på ungerska. Han publicerade totalt cirka 60 böcker, de flesta romaner, men även poesi och dagböcker. Han skrev dagbok från 1943 och livet ut. Upplagorna var små, läsarna få. Böckerna handlar om vänskap och passion, om svek och om hur världshistorien påverkar individer. När man förlorat nästan allt kan ändå språket finnas kvar, som ens hemland. Márais böcker är spännande men hans eget liv överträffar fiktionen. Attityden till det öde som blev hans är både vemodig resignation och ett envist civilkurage.

I början av 1990-talet återupptäcktes han av en italiensk förläggare och har sedan fått stor internationell framgång och översatts till flera språk. Márai är svår att hitta i författarlexikon men han anses idag vara en betydande europeisk författare.

Två av Márais böcker översattes till svenska på 40-talet (”Den rätta” och ”Gästspel i Bolzano”), och tre böcker har översatts efter ”återupptäckten”:
”Glöd” (på ungerska 1942, svenska 2000). Den engelska titeln är ”Embers”. Originaltiteln betyder ungefär ”Medan ljusen brinner ned (till stumpar)”. Boken har spelats som teater i London med bl.a. Jeromy Irons (2006).
”Eszter's arv” från 1939, på svenska 2002.
"Visdomsord för vardagsbruk" (en tänkebok, en bok om konsten att leva, först publicerad 1943, på svenska 2008 på Sivarts förlag).
Det finns även en ungersk film om Sandor och Lola Márai: Emigranten (2007). Där beskrivs de långa åren i exil.

Om en utställning: "Öppna ditt fönster - för utsikt och insikt"

Jag har inte tid att läsa böcker just nu. Jo, läsa hinner jag. Men inte skriva. Och det beror på att jag lovat att ha en utställning med tolv ganska stora trätavlor i "Kyrkan vid torget" i Varberg i sommar. Så all min fritid går åt till att vara i snickarboden, där jag jobbar "på egen hand".

Utställningen är kopplad till några temaveckor med föredrag vecka 29-31 och arrangeras av Svenska kyrkan i Varberg. Start på kvällen den 19 juli. Då skall jag berätta om mina trätavlor. Kom gärna dit och titta!

Under veckorna kommer bl.a. Tomas Sjödin, Göran Skytte och Peter Halldorf att medverka.
Och - Ylva Eggehorn tillsammans med Dan-Erik Sahlberg, som tar med sig flöjten.