onsdag 23 december 2009

Julklappstips: kort om tunna böcker

Jag tågpendlar mellan Varberg och Göteborg. Veckovis. Pocketshop ligger bra till, på stationen i Göteborg. En tunn bok får plats i rockfickan. Med tunn menar jag runt 100 sidor, max 150. Det kan räcka för att ge bestående intryck. Några favoriter:

Alessandro Baricco är en italiensk författare , född 1958. Tillsammans med andra kulturpersoner driver han ett skrivaruniversitet i Turin. Han är en mästare på kortromaner. På svenska finns bl.a. ”Silke” (sv 1998, 120 s. 59 kr.), Nittonhundra (2000; antikvariat) och Utan blod (2005, 98 sid. ej pocket men väldigt bra).



”Silke” är en fåordig, innehållsrik, stiliserad och rytmisk berättelse från 1800-talets Frankrike. Vad gör man när silkesmaskarna dör, och hela samhället lever på att producera silke? Hervé Joncour får uppdraget att resa till Japan (enkel resa 3 månader) för att köpa silkesmaskar. Trots kulturkrock är de första resorna dit lyckosamma. En tid. Och Hervé vill gärna återvända. Förbjuden kärlek komplicerar hans liv – och hustruns.




”Silke” finns även som film på DVD.




Paul Auster född 1947 kräver ingen presentation, men boken ”Resor i skriptoriet” gör det. Auster är mest känd för ”New York-trilogin” och har skrivit totalt 15 romaner, senast ”Invisible” som kom ut i höst. Han är även filmmakare (”Smoke” till exempel). Ofta är huvudpersonen en man (en författare som drabbats av olycka), men i den dystopiska ”I de sista tingens land” är det en kvinna.


”Resor i skriptoriet” (sv 2007, 144 s. 59 kr.) väver samman två berättelser: en gammal förvirrad man (Blank) är instängd i ett rum (en vårdinrättning) där han på olika sätt påminns om sitt liv, och sina berättelser. På hans skrivbord ligger några foton och ett manuskript, som han skall läsa och komplettera (en berättelse om händelser i ”Konfederationen”; kanske en allegori). Blank får flera besök. Han känner inte igen dessa, men alla påstår att de är bekanta, att de alla tidigare fått olika uppdrag av Blank.

Att ha läst Austers tidigare romaner är nog en förutsättning för att uppskatta denna bok: alla personerna har funnits med i tidigare romaner. Att kombinera rätt namn med rätt bok är som att spela ”Memory”!





Andrea Maria Schenkel är född 1962, bosatt i Regensburg, Tyskland.
Hennes första roman heter Mordbyn (ty Tannöd), utgiven på sv. 2009 (155 sidor, 65 kr.).


På ett förrädiskt enkelt, nästan fridfullt, sätt berättas om mordet på en hel familj. Redan efter två sidor är man fast: en kuslig stämning, något som inte stämmer. I mycket korta kapitel får vi efter hand veta vad som hänt. Viktiga pusselbitar är samtal/intervjuer med personer i trakten (allt från skvaller till verkliga iakttagelser). Efter hand ser man ett mönster, och att mördaren måste vara en av de intervjuade. Utan vare sig blöjbyten eller alkoholiserade poliser berättar Schenkel om mänskliga reaktioner på kärlekslöshet och svek. Boken bygger på en sann händelse.


Dessutom finns på sv Fallet Kaltheis (2009) och Bunker (2009), men ej som pocket.





Roberto Bolaño (1953-2003) har blivit mer berömd efter sin död än innan. Han dog 50 år gammal i väntan på levertransplantation.


Om natten i Chile (149 sidor), på svenska 2008. Finns dock ej på pocketshop. Den som vet något om Allende och Pinochet, om händelserna i Chile 1973, får här en annorlunda bild från denna tid. En prästman (Sebastián Urrutia) ligger på sitt yttersta, tänker igenom sitt liv, hoppas på försoning. Aningslöst ställde han sig på juntans sida. Tortyr skedde i hans närhet – men han fattade ingenting. När Allendes parti fick makten gick Urrutia ”i kloster”, och läste klassiker. Nu försöker han försvara sitt liv.

Roberto Bolaño finns även som tjockt paket:
"De vilda detektiverna" (sv 2007, pocket 747 sid. 79 kr. pocketshop).




På tåget hem idag läste jag Kamila Shamsie's Burnt Shadows - ett utskick från The English Bookshop i Uppsala.

lördag 12 december 2009

ETT BESÖK I "KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK" - om en bok av PO Enquist från 1991


Boken handlar om att bearbeta svåra barndomsminnen för att kunna gå vidare. PO Enquist kallar dessa minnen för "smärtpunkter". Som vuxen man, drygt 55, började han skriva denna bok; "den sista" (så blev det inte!) – för att sammanfatta, "lägga ihop". Han vrider och vänder på sina minnen; vill komma fram till "så var det".



För bokens berättare, den namnlöse pojken, handlar det om:
En sträng religiös uppfostran av en ensam mamma, Josefina Marklund (de första 6 åren). "Hårdhet och tårar." Problem med identiteten pga förväxling av nyfödda barn (vår berättare och Johannes) och byte av familj vid 6 års ålder. Han tvingas då flytta från det gröna huset, det som den döde pappan byggt. Ensamhet. Vem kan ersätta en far, när Kristus, Människosonen, aldrig har tid? En ung flickas graviditet, missfall och död. Att vi alla är bödlar, offer och förrädare. Vad är sant, vad är inte sant? Att minnas, rekonstruera, förstå, "lägga samman" – för att kunna gå vidare i livet, bli fri. PO Enquist kallar detta återuppståndelse.

Om att läsa "Kapten Nemos bibliotek"
Boken beskriver ett yttre skeende men handlar om ett inre. Att läsa boken är verkligen en utmaning. Det är som att lägga pussel i flera lager med genomskinliga bitar, som inte alltid passar. Eller som att titta in i ett kalejdoskop med ständigt nya mönster. Berättelsen är uppdelad i småstycken, fragmenterad – ibland med små skillnader. Som läsare blir man ofta förbryllad, bläddrar i boken: Har jag inte redan läst detta? Vem berättade samma sak i ett annat kapitel – eller i en annan bok? Berättaren (någon stans kallad Ingen) ger sin version, men citerar även anteckningar gjorda av Johannes, hans bäste vän. Men Johannes ljuger.

Kort sammanfattning av berättelsen
Två sexåringar tvingas pga en tidig förväxling byta familj, lämna tryggheten. Innan dess är de båda pojkarna bästa vänner. Berättarens riktiga mamma blir psykiskt sjuk, måste bindas som en häst, hamnar på sjukhus, dör. Johannes flyttar till Josefina; kontakten bryts. När Johannes får en fostersyster, Eeva-Lisa, blir den namnlöse pojken intresserad av henne, och träffar därför Johannes oftare. De båda spionerar svartsjukt på Eeva-Lisa och hennes pojkvän, "fienden". Då hon blir gravid, en katastrof för Josefina, en stor synd, förråder Johannes henne, berättar för mamman, som vill skicka iväg fosterdottern. Pojken kan aldrig förlåta Johannes detta. En natt får hon värkar, blöder, och söker upp vår berättare, som hjälper henne. Eeva-Lisa föder en död pojke i familjens vedbod, och hon dör där. Men först lovar hon att återuppstå.
När pojken läser Jules Vernes' "Den hemlighetsfulla ön" blir kapten Nemo hans vän och Välgörare i fantasin. Nemo betyder Ingen. Av Nemo får han hjälp och råd, bl.a. att senare bege sig till Franklinön (Ryssholmen i sjön Hjoggböleträsket), där han finner "döpojken", Eeva-Lisas barn. På väg till ön försvinner Johannes, först under vattnet, men sen in i skogen. Det döda barnet placerar pojken i "de döda katternas grotta". Dit kommer Eeva-Lisa i form av en vacker svart katt, och de samtalar under 16 dagar. Eftersom berättaren då är försvunnen letar man efter honom. När han hittas försvinner den svarta katten. Pojken förs vidare "till förvaring" under drygt 4 år.
Som vuxen, 45 år senare, återvänder berättaren symboliskt till ön, till den grotta där kapten Nemos ubåt Nautilus ligger. Boken "Den hemlighetsfulla ön" binder samman barndomen med vuxenlivet. Och han återfinner en döende Johannes i biblioteket. Där läser han Johannes' anteckningar ("besvärjelser"). Berättaren fyller sedan ubåtens tankar med vatten, Nautilus går till botten – för alltid. Han lämnar grottan, och barndomen, och ror ut mot friheten, försonad.

En sorts tolkning
Det går inte att komma undan tolkningen att Johannes är en fantasifigur, berättarens alter ego. När pojken gör något han skäms för (smyger på Eeva-Lisa) får ”Johannes” ta skulden. Successivt försvinner Johannes ur berättelsen. Berättaren frigör sig från sitt alter ego. De återses först 45 år senare, vid det tänkta mötet i biblioteket, då Johannes dör. Till sist. Först då släpper berättaren definitivt taget om honom; medger att Johannes aldrig funnits (det är "helt naturligt"). Kanske har han ibland velat vara som Johannes, men nu står han på egna ben. Även kapten Nemo är en fantasifigur, skapad av pojken, vilket är tydligare, lättare att förstå. Han är ”Ingen” – och han är en befriare från pojkens tunga religiösa börda. Välgörare, rådgivare, alltid nära. Även han kan tolkas som ett alter ego för pojken.
Boken bearbetar svåra minnen, inre "smärtpunkter". Den ställer frågor om vad som är sant och vad som är falskt. Existentiella frågor. Och den måste tolkas! Som ett mantra återkommer: ”Det finns bara tre slags människor: bödlarna, offren och förrädarna.” Pojken och hans två alter ego antar alla tre dessa olika roller. Och de tre personerna läggs ihop till en. Sammantaget blir berättelsen en återuppståndelse för den vuxne mannen, som ”en fågel som lyfter och stiger och plötsligt är borta, och återvänder, som klockans visare, men förändrad, fast ej till det yttre”.

tisdag 1 december 2009

Ankomsten till kapten Nemos bibliotek i Hjoggböle. Startpunkt: "Ett annat liv" av PO Enquist 2008


Att läsa "Ett annat liv" ger många nycklar till PO Enquists författarskap, inte minst "Kapten Nemos bibliotek" från 1991. Första delen av "Ett annat liv" heter "Oskuld" och täcker barndomsåren. Boken är självbiografisk, men inga memoarer.Efter många år som alkoholist, ”det förlorade 80-talet”, lyckas författaren bryta 1990. Han insåg att han fortfarande kunde skriva och påbörjade "Kapten Nemos bibliotek", som gavs ut 1991. Boken är "den sista roman han skall skriva" – och den räddade hans liv. Enquist säger själv att det är en bok om återuppståndelsen. Den handlar om livet i Sjön/Hjoggböle, om hans mor, döpojken, Välgöraren, fostersystern Eeva-Lisa och honom själv som barn, och om alltihop. Den skulle knyta ihop det sista i hans gamla liv och det första i det andra liv han nu gått som gåva. Och han visste att han var räddad.

Föräldrar, familj, tron
Enquists pappa Elof dog 1935 på sjukstugan i Bureå när pojken var 6 månader efter en blindtarmsoperation. Fadern var bl.a. skogshuggare. Han blev ”tvärfrälst” genom hustruns förböner. ”En fantastisk far”, sa mamman, Maja. Hon dog 1992. Hon var folkskollärare, men för henne var livets centrum mötena i bönhuset (EFS). Sonen uppfostrades därefter – strängt religiöst. Hon har svårt att ge beröm, men kan ändå säga att han duger. De bodde fram till mitten av 40-talet i ett grönt hus som pappan byggt. Under några år bodde sannolikt en fosterflicka i familjen (men man kan inte vara helt säker på det!). Senare skall Enquist omskapa sina minnen av denna tid. Hans bild av mamman förändras: det var inte bara Bibeln, Gud, Kristi sår, nåden, bönen, blodet, melankolin. Hon var egentligen så mycket mer, hon vägrade att krossas av ensamheten.

Det gröna huset och byn
Huset och den urgamla byn Hjoggböle var centrum i världen för den lilla familjen. Nedanför huset låg sjön Hjoggböleträsk. Där fanns en brygga med blodiglar i vattnet. Dessa och andra djur blev som lekkamrater för barnet. I sjön ligger Ryssholmen. Byn är indelad i en ogudaktig och en andlig halva. De första har Folkets hus och fotboll, de andra bönhuset.

Djur och natur
Skogen och omgivningarna, olika träd, djuren, fåglarna – och trollsländor (borta länge, tillbaka 1990) – betyder mycket. Barnet drömmer om en svart katt.

Döda och bortbytta barn
Familjen första barn dog vid födseln, en son som döptes till Per-Ola. Som död fotograferades han i en kista, ett likkort. "Döingen". Två år senare föds vår huvudperson – och han får samma namn. För berättaren blir detta under några år väldigt oklart, misstänkt. Var det verkligen han, eller var det den äldre brodern, som levde? Eller var det samma barn hela tiden? Hade han själv först dött och sedan återuppstått?
Under denna period skedde en barnförväxling: två pojkar födda på Bureå sjukstuga och från Hjoggböle hamnade i fel familjer; den ena mamman var Enquists faster Vilma. Ärendet med "de bortbytta enqvistska barnen" blev en nationell nyhet och avgjordes i HD: pojkarna skulle återlämnas till "rätt" familj. Detta bidrog till att Enquist tvivlade på sin egen identitet. Först osäker på om det var han själv eller brodern som dött, sen dök det upp ett rykte i trakten att han själv blivit förväxlad, att "han var en annan". Men han vågade aldrig fråga sin mor om hur det verkligen var.
Modern var en vacker kvinna, men ibland kunde hennes ansikte förvridas. Ett sådant tillfälle var då barnet opererades – i Bureå – med borttagning av tonsiller, av samma doktor som skött maken/sonen. Här finns alltså döpojken, pappan, och han själv – utsatt för dödsfara. Modern besöker honom varje dag, men får inte komma in pga en epidemi. Hon står utanför fönstret, med ansiktet förvridet av skräck, som en utestängd fågel som flaxar emot rutan.

Eeva-Lisa
Fostersystern Eeva-Lisa får stor betydelse för pojken. Hon är några år äldre, och vi får veta väldigt lite om henne. Troligen hände något förbjudet, att hon blev gravid. "Det är om henne han inte får berätta", "Men om Eeva-Lisa måste han tiga". Hon kan efter hand inte hålla sams med modern, som vill göra sig av med henne.
Som barn är PO Enquist snäll, han är klen och "rank" (som en fura) och han är ett ensamt barn. Eeva-Lisa blir hans enda vän. Det är viktigt att bekänna sina synder, och han hittar på en synd: att han stulit karameller. Men detta avslöjas! Med avsikt sviker han sitt lag under ett snöbollskrig, kallas förrädare – och blir lycklig av det. Han kräver en gång att mamman skall be Eeva-Lisa om förlåtelse – och de regelbundna ”unisona” lördagsbekännelserna upphör.

Om att dikta och rita kartor
Pojken drabbas tidigt av skrivandets beroende, hur det nu kan komma sig. Varifrån kommer denna ådra? Mamman har anteckningsböcker med uppsatser från sin utbildning, pappan skrev dikter i en notesbok – men den brände mamman efter hans död. Sonen skriver dikter – och han ritar kartor, kopierar först på smörpapper från skolkartan. Hjoggböle är centrum, världen runt omskapas. Han ritar om, ritar "fel" – men på ett inre sätt rättvisare än skolkartan. Han hittar på: i fantasin och på kartan finns "de döda katternas grotta", där man kan hålla sig gömd för förföljare. Han finner senare den grottan på riktigt! Kartan har förutskickat verkligheten.

Välgöraren
Det gröna huset var världens centrum, där telefontrådarna sjunger vintertid (huset blir en resonanslåda) – som en himlaharpa. Men ovanför alltsammans svävar hans döde far. Han fanns som likkort – och som skyddsängel. När PO är rädd och ensam tänker han fram fadern, 31 år, i svart kostym. Och fadern kommer alltid, i stunder av yttersta nöd och stor fara, gränslös utsatthet och villfarelse, ”halverst en välgörare”. Den ende. Vid 8 års ålder läser pojken Jules Vernes ”Den hemlighetsfulla ön” där en liknande välgörare, kapten Nemo, hjälper de nödställda på ön. Nemo förändrar allt; kapten Nemo och fadern flyter ihop. En fantasifigur alltid till hands – en osynlig Välgörare, mer pålitlig än Gud och Jesus (som aldrig hade tid). Pappan är tillbaka idag – som reskamrat – men han blev ej insläppt när det var svårt på 80-talet.
1990 vill författaren ta de döda tillbaka, berätta hur det verkligen var.