ÅTERBESÖK I ”KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK” 2: LIKNELSEBOKEN

Nu har jag gått igenom mina anteckningar om PO Enquists böcker. Några av dem kommer jag att kopiera, citera, och visa här. Jag börjar bakifrån, med den sista romanen (från 2013):

             LIKNELSEBOKEN

Jag läste boken när den kom ut våren 2013 och skrev (ungefär såhär) om den här på bloggen i september:

Mycket man känner igen

Boken är ju fullmatad av uttryck och bilder man känner igen - om man redan läst mycket av Enquist! En blandning av bibelspråk och dialekt. Indelning i textblock/stycken men inte alls lika tydligt som i Nedstörtad ängel och Kapten Nemo. Återanvändning, ja rena citat. Verbformer som omtala (i st för tala om), nedskriva, utkomma etc. Man baxnar! Man häpnar! (Morfar sa: Man betackar sig! enligt Pojken). 
Det Gröna Huset, Granholmen, sommarböringa. Vem spanar efter fientliga örlogsfartyg i dessa vatten?! Håkan finns med (dvs Mannen i båten m fl), Välgöraren skymtar förbi (där på furugolvet), den ospelade fiolen.

Ganska mycket nytt 

Och - ganska mycket läggs till; är faktiskt nytt! (Om det nu inte varit omskrivet i Hess, den enda av hans böcker/pjäser jag inte läst.) Notesblocket är återfunnet! Om än inte fullständigt. Det måste man väl tro på?! Pojken (i I lodjurets timma) har fått ett namn: Nicanor Siklund. Katten där får heta Kim (Kipling; en av de 12 böckerna POE läste som barn??). Lisbeth blir tydligare.

Döden - och kärleken

Döden närmar sig; han är nära floden, där vännerna samlas. Sibelius får spela en ganska stor roll; alkohol, ofullbordad symfoni, vacker celloton. Och sen det fantastiska kärleksmötet; initiationen (som i Simon och ekarna, men där är berättaren en kvinna - och två pojkar är inblandade!).

Tänk om man inte läst något av Enquist tidigare!!

Jag blev verkligen inte besviken. Men undrar: Hur uppfattar man den här romanen om man inte läst något alls tidigare av Enquist? Jag sitter ju och småmyser vid läsningen, bockar av, gläds åt nya pusselbitar; ja. Men jag har faktiskt grävt och letat väldigt mycket, för att upptäcka hans litterära universum, för att fylla ut så gott jag kunnat, bakgrunden: Novellen Mannen i båten är ett exempel. 

Behöver man kanske som icke-van Enquist-läsare en handbok, en bakgrundsbild, en genomgång av hans litterära universum, alla bilder, inte bara Det gröna Huset, även albatrossen och hinnan av is, eller glas?

Vad är en liknelse?

Vad innebär det att kalla boken Liknelseboken, indela kapitlen i liknelser? Den kunde ju, som ett par andra böcker, ha indelats i Sånger! För mig är en liknelse en berättelse, berättad av Jesus i bibeln, och den måste tolkas; berättar något annat än det man hör/läser. I det här fallet uppfattar jag ordet liknelse som "berättelse", en berättelse som rör sig i en religiöst präglad sfär, i PO Enquist-land (där jag på flera plan är ganska hemma) - men dessa berättelser är inte liknelser som-om! Ja, vad skall man tro?!

En omvänd smärtpunkt 

Händelsen på det kvistfria furugolvet - en nyckelhändelse (en omvänd smärtpunkt?!); ja visst. Men boken är ju så mycket mer! Jag menar notesblocket, Pojken/I lodjurets timma. Den återkommande Arbetsboken är intressant; påminner om Efraim Markströms Lebenslauf från Lewis resa; faster Valborg. 

Och döden igen... 

Ja, många "svarta hål" har fått ett betydelsefullt innehåll (Vem använde förresten begreppet "svarta hål" först, litteraturprofessorn Thomas Bredsdorff eller Enquist?). Och döden kommer närmre; detta känns sorgligt, att även PO Enquist kan bli gammal. Men det går bara inte att komma undan störtblödning från magen och 2-3 hjärtoperationer!

Till sist: Vad saknar jag, som van Enquist-läsare?? 

Jag saknar berättelsen, liknelsen, om fostersystern (hon får ibland heta Eeva-Lisa, ibland Eva-Liisa). "Det är om henne han inte får berätta.” Och ”Men om Eeva-Lisa måste han tiga.”
Varför var det så??

Till detta kan läggas: I Eva Beckmans TV-film om PO Enquist finns: En Morsdags-hälsning 1940 från Per-Ola och Sonja. Och det finna ett foto på PO, mamman och fostersystern (?).
Hette systern Sonja (men kallas Eeva-Lisa/Eva-Liisa)? 

ÅTERBESÖK I ”KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK”

PO Enquist är död. Hans sista roman, Liknelseboken, nominerades till Augustpriset hösten 2013. Då presenterades romanen av Lunda-prästen Kristina Nielsen-Jerneck. I några få meningar hade hon fångat författarens livsverk och bokens budskap.

”Från det gröna huset i Hjoggböle där synden läggs undan på översta hyllan i skafferiskåpet tar den ranka ynglingen Enquist ett kliv ut, eller är det in?, i frälsning med frihet långt bortom de frommas tal.

Kärleksmötet med den 36 år äldre kvinnan på det kvistfria furugolvet blir den livserfarne Enquists svar till vännerna vid flodens strand, de som snart är på väg över till andra sidan.

Kärlekens väsen är skört, skört som de nio bortrivna bladen i pappans notesblock. Skynda att älska innan du blir tokut, skynda att älska, snart är det kanske din tur att färdas över floden.”

Nu har Enquist själv färdats över floden. Och jag har, likt berättaren i Kapten Nemos bibliotek (1991), ”genomgått” mitt Enquist-bibliotek. Min avsikt är nu att åter presentera några favoriter.

Men först något om en radiointervju 2018 med Sandra Stiskalo.

Den som är det minsta intresserad av PO Enquist och hans författarskap måste lyssna på denna intervju från Lundströms Bokradio P1 den 3 mars 2018!!

Så här presenteras programmet på hemsidan:
Ett porträtt av författaren och dramatikern Per Olov Enquist. Han har skrivit såväl internationellt spelad dramatik som historiska romaner och berättelser med självbiografisk botten. Två gånger har P.O. Enquist fått Augustpriset vid sidan av en rad andra litterära utmärkelser i både Sverige och internationellt. Vad har varit lätt respektive svårt i den knappt sex decennier långa litterära karriären? Och vad ska man ha det som gör ont till? Sandra Stiskalo talar med Per Olov Enquist om smärta och smärtpunkter, i litteraturen och livet.

Detta blev ett fantastiskt fint samtal! Sandra Stiskalo var påläst och nyfiken, hon lyssnade och väntade in. Hon kunde sammanfatta och beskriva hur personer och motiv återkommer och håller samman hela författarskapet - som varptrådar i en väv. 

Och hon pekade på en urberättelse med rötter i barndomens landskap.

Lyssna på intervjun här:  Sista radiointervjun med POE