skip to main |
skip to sidebar
Snart är det dags att läsa julevangeliet. Lukas kapitel 2 i Bibeln.
Så här börjar det:
”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.” Medan Josef och Maria befann sig i Betlehem ”var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade och lade honom i en krubba,…”
Philip Pullman är engelsman född 1946. Han har fått fina priser för sitt författarskap, och är känd för fantasy-trilogin ”Den mörka materian” (del 1 heter ”Guldkompassen” och är filmad). Han är även känd för sin kritik av (den katolska) kyrkan och den etablerade religiösa makten. I år har han publicerat en berättelse om Jesus (och) Kristus – en berättelse ”om hur en berättelse blir till”. Men det ”är inget evangelium”. Bokens titeln är ”Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren” (Leopard förlag).
Evangelium betyder ”goda nyheter”, det kristna frälsningsbudskapet. Pullmans berättelse följer till stora delar, även ordagrant, Bibelns evangelieberättelse, med små modifieringar. Många av de händelser, där Jesus är huvudperson i Bibeln, finns med i Pullmans bok. De följer mycket nära bibeltexten, men med tillägg och jämkningar. Det är ibland svårt att skilja Pullmans text från Bibelns, förutom när han berättar om stallet i Betlehem: Maria föder nämligen tvillingar. Den första pojken är stark och frisk. Han kallas Jesus. Lillebror är ynklig och klen. Han får ett alldeles vanligt namn, men kommer att kallas Kristus (som herdarna sagt). När de växer upp är Jesus aktiv och busig, ställer till problem. Kristus är eftertänksam, iakttagande, grubblande – och ställer till rätta.
Som vuxna hör bröderna Johannes döparen predika. Jesus döps av Johannes. Kristus står i bakgrunden, registrerar. Han ser en fågel sätta sig i ett träd…Därefter börjar Jesus predika, och Kristus antecknar allt, ibland med hjälp av en av lärjungarna. Men Kristus lägger in egna tolkningar. Han uppmuntras till detta av en mystisk man, som besöker honom flera gånger. Vi får aldrig veta vem främlingen är, men han uppmanar Kristus att skriva ned ”sanningen” – inte enbart det som verkligen händer, och sägs. Jesus är i historien och tiden, men Kristus skall skriva Guds ord, det som är utanför tiden. Det som är mörker omvandlas så till ljus – och för detta krävs justeringar. Kristus skall skriva om det ”som borde ha skett”. Hans berättelse om vad som hände när Jesus döptes förändras, liksom många andra händelser. Jesus undervisar om ”Guds rike”, Kristus skriver ”Guds rikes historia”, något att bygga framtiden på.
Även när Jesus protesterar skall Kristus håll fast vid ”sanningen”. Han ändrar och tillrättalägger – genom hela berättelsen. Att Jesus uttrycker tvivel på sitt uppdrag och på Gud i Getsemane trädgård spelar nu egentligen ingen roll. Historien rullar på. Främlingen har även tagit upp frågan om offer, att ”Gud sätter sitt folk på svåra prov”: Kristus måste vara beredd på att någon måste dö, liksom i berättelsen om Abraham och Isak i GT. Han kommer även att delta aktivt när Jesus tas tillfånga – och vid uppståndelsen efter Jesu död.
Pullman återberättar alltså evangeliet med mycket små förskjutningar. Hans sanning är inte Bibelns, men han vill visa på hur Kyrkans dokument bygger på en bedragares tillrättalagda texter. Pullman har själv sagt att en av hans avsikter är att få folk att själva läsa Bibeln, när de läst hans bok – men jag vet inte varför man skall gå den något förvirrande omvägen via Pullman. Vill man sen läsa en tolkning av Bibeln finns andra som gjort det bättre. Göran Tunström har skrivit ”Ökenbrevet”, Lena Einhorn ”Vad hände på vägen till Damaskus?” Eller varför inte se filmen ”Life of Brian” med Monty Python?
Erasmus (av Rotterdam) var verksam som tänkare, författare och akademiker vid flera orter i Europa.
Om att köpa böcker har han sagt:
"When I have a little money, I buy books; and if I have any left,
I buy food and clothes."
(Tack Siv M.)
När Paul Auster ett år fick i uppdrag att skriva en julberättelse saknade han idéer. Men hos tobakshandlaren på hörnet, han som säljer Austers Schimmelpenninck, fick han en berättelse serverad – mot att han bjöd på lunch. Detta blev "Auggie Wren's Christmas Story", först publicerad i The New York Times den 25 december 1990.
Som bilderbok kom den 2009, illustrerad av ISOL, som egentligen heter Marisol Misenta och är född i Buenos Aires 1972. Hon var nominerad till 2007 års "Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne". Boken gavs ut av Faber and Faber 2009.
Holly Hock skrev om boken i december förra året (här ).
Denna korta berättelse ligger som grund för filmen Smoke från 1995 av Auster och Wayne Wang. Filmen huvudperson är Paul Benjamin, Austers alter ego, som spelas av William Hurt. Auggie görs av Harvey Keitel. Varje dag samma tid har Auggie fotograferat gatuhörnet utanför sin butik. Han visar dessa foton för Paul Benjamin, som är måttligt intresserad – tills han på ett foto plötsligt upptäcker sin fru, som nyligen dött. Om detta, om julberättelsen och om ett komplicerat far-son-förhållande handlar filmen, som är en av mina favoriter. Men filmen är tyvärr svår att hitta.
Paul Austers 16:e roman ”Sunset Park” (Henry Holt) är ännu ej översatt till svenska. Flera av hans tidigare verk är berättelser i en berättelse. Metaromaner. Flera av romanerna innehåller:
1. En manlig huvudperson med litterära intressen (författare, förlagsmänniska). Han är desillusionerad och har ofta varit utsatt för våld, olycka eller sjukdom, som definitivt ändrat hans liv.
2. En intertextuell lek. I slutet av berättelsen avslöjas, ibland drastiskt, att allt som berättats var osant, inte var som det verkade. Eller historien rinner ut i sanden.
3. Den amerikanska nationalsporten baseboll i ngn form. Så är det redan i ”Sqeeze Play” 1984 (publicerad under pseudonymen Paul Benjamin, Austers två förnamn).
Men: ”Sunset Park” är inte en roman, där vi först lär känna en huvudperson och sen i slutet finner att han är totalt påhittad och obegriplig! Berättelsen utspelas i skuggan av den ekonomiska kollapsen i USA 2007, Irak-kriget, andra världskriget. Död, sorg och saknad. Alla påverkas av detta, på något sätt. ”Sunset Park” har egentligen två huvudpersoner, med egna kapitel. Även flera av de övriga karaktärerna är huvudpersoner i egna avsnitt.
Miles Heller, 28, är en av huvudpersonerna, en antihjälte. För 7 år sedan lämnade han plötsligt New York, övergav sina föräldrar, avbröt sina framgångsrika studier, bröt kontakten. Flyttade runt, hamnade i Florida.
Fadern (född 47), Morris, är den andra verkliga huvudpersonen. Han är bokförläggare, som försöker rädda äktenskap och firma. Dessa två personer dominerar boken. Miles känner skuld; tror han orsakat sin fosterbrors död. Och Morris sörjer sin frånvarande son, Miles.
Berättelsen inleds sommaren 2008 i Florida, där Miles jobbar med att fotografera och tömma övergivna hus (i den ekonomiska krisens spår). Han har en minderårig kubansk flickvän, Pilar. En olaglig relation. Miles uppmanar henne till att bli självständig, fortsätta på college. Han ser hennes möjligheter. När Miles utpressas och hotas av Pilars äldre syster flyr han Florida, och återvänder ensam till New York. Flyttar in i ett övergivet hus (med el och vatten!) vid Sunset Park. Där dominerar Bing Nathan: en gammal kompis, som själv valt att leva i visst förfall och vanvård. Men boendet är gratis! Han anser sig leva på ruinerna av en raserad värld, drömmer om att forma en ny verklighet. Tvärs över gatan ligger en stor kyrkogård. Stadsdelen är solnedgång.
Bing reparerar gamla, tekniska prylar i sin butik ”The Hospital of a Failed World”. Ellen Brice och Alice Bergstrom bor också i huset. De tre är jämngamla med Miles. Ellen är dansare och konstnär, samt fastighetsmäklare. Hon gör erotiska bilder.
Alice är en skandinavisk flicka. Student. Skriver på en avhandling om Wiliam Wyler’s film från 1946: ”The Best Years of Our Lives”. Filmen handlar om att klara tiden efter ett krig, om möten mellan civila och hemvändande, krigsstörda soldater.
Morris är skild från Miles’ mor, Mary-Lee, en välkänd skådespelare, som gästspelar på Broadway i Becketts ”Happy Days”, där hon har huvudrollen som Winnie. Pjäsen är en allegori över det mänskliga livet, som är allt annat än lyckligt! Morris är gift med Millie, universitetslärare. Hennes son Bobby dog som tonåring, när Miles knuffat honom ut i gata. Att det var så har han inte berättat för föräldrarna. Dödsfallet har präglat makarnas relationer.
Auster har vävt in många av sina intressen och upplevelser hos de olika figurerna. Han gör det på ett mycket levande och trovärdigt sätt. Berättelsen är fylld av olika parallellhändelser, teman med variationer. Personerna tacklar sina liv och sorger på olika sätt; men levande. Filmer, teater, böcker och konst vävs in, liksom anekdoter om olika kända basebollspelare. Språket är rikt, meningarna ibland mycket långa, vilket kräver uppmärksam läsning, personbeskrivningarna detaljerade. Sorg och död spelar stor roll, men dominerar inte.
Paul Auster har med denna roman avvikit från det som blivit typiskt för honom. Han har återvänt till, och öst ur, sin ”The Invention of Solitude” (fr.a. del II ”Minnets bok”) från 1982. Där finns fäder och döda söner (Mallarmé, Rembrant), där finns Anne Frank, som kunde ha blivit något stort. Rädslan att förlora ett barn. Auster gråter i Anne Franks tomma rum, med gamla filmaffischer på väggarna. ”It was there, he later realized, The Book of Memory began”.
”Sunset Park” är en modern berättelse om den förlorade sonen, och hans far. Jag tror att Auster, 63, med denna roman har velat ge oss en enda hyllning till livet – som det nu blev. ”Remember, boy! Bankruptcy is not the end! It’s just a new beginning!”
