JANIVARBERG

Matisse: Reader Against a Black Background 1939

2012-02-18T17:24:00.000+01:00

Siri och August - även i Varberg

2012-02-17T15:42:00.001+01:00

Vi har fått ett nytt kulturhus i Varberg, Komedianten, med ombyggt och nytt bibliotek, konsthall - och kafé!

Och - bokcirklar.

Läs även här: Mer om Siri och August

Hooked on Books

2012-02-16T22:12:00.004+01:00

Fem företagsamma bokläsande och kreativa kvinnor har startat en ny verksamhet:
” ett gyllene tillfälle för passionerade läsare att kostnadsfritt få läsa nya böcker och dela med sig av sina åsikter i sociala media”. Tre vinnare, således:
Läsaren (gratis bok), bokförlagen (gratis recension) – och BOOKED, företaget!

Eftersom jag redan är fast, hooked on books, nappade jag. Man registrerar sig, anmäler sitt intresse, får erbjudande att läsa en ny bok – och om man är snabb att tacka ja får man en bok i brevlådan. Gratis. Sen måste man skriva om boken minst två gånger på ett socialt medium (Facebook, blogg etc.).

Min första bok var ingen höjdare, även om den handlar om höjdare:

”Blått blod – En saga i kunglig miljö” av Lars Ragnar Forssberg (Lind & Co).

Tanken - en satir över dagens Sverige är tilltalande. En "saga" om en avgående stadsminister som intrigerar, tar makten, avsätter kungen, byter tronföljare osv: visst. Låter bra. Men för mej är det mesta i boken inget roligt, inte läsvärt. Jag tycker att tankar och handlingar blir alltför grova och osannolika, elaka och näst intill kränkande för många nu levande (med)människor, oavsett vad boken kallas. Även om det säkert finns välgrundade fakta känns det som mycket bygger på rykten och spekulationer.

Karikatyrerna på omslaget (av Leif Zetterling) är bara - fula.

Hellre läser jag Bo Baldersson eller "Svitjod i tiden"!

Läs mer om BOOKED här

Morgon i Jenin och På flykt från ett sorgebud

2012-02-15T21:56:00.000+01:00

Jag har nyligen läst, men är inte klar med, två böcker, som hör ihop:
Palestinska Susan Abulhawas ”Morgon i Jenin” (2010, 380 sidor) och ”På flykt från ett sorgebud” (2011, drygt 700 sidor) av israelen David Grossman (född 1954).

Susan Abulhawa är född 1970 i Kuwait, dit hennes föräldrar flytt från Israel.
”Morgon i Jenin” tar sin början i den lugna och fredliga byn Ein Hod på
40-talet. Bokens berättare, Amal, är då en liten flicka, och vi får följa henne till år 2002. Hon berättar sin familjs och sitt folks historia, om krig, ockupation, flyktingläger och övergrepp. Från att ha varit fria och stolta jordägare blir de plågade och hemlösa. Amal berättar enkelt och rakt om sin släkt, om glädje och sorg, om död och livsvilja. Men det är även en berättelse om kärlek, om liv trots allt, och längtan efter försoning. Susan Abulhawa lägger även in en komplikation: en baby i familjen rövas bort och växer upp som jude. Den dramatiska inledningen av boken får en oväntad - eller snarare konsekvent - avslutning.

”På flykt från ett sorgebud” har en prolog 1967: Tre tonåringar ligger isolerade på ett fältsjukhus i Israel pga en smittsam infektion. En flicka, Ora, två pojkar, Avram och Ilan. I ett febertöcken möts de tre, och blir vänner för livet.
Sedan förflyttas vi till år 2000. Ora har varit gift med Ilan i 30 år, men de har nyligen separerat. Han ”hade delat hennes liv och under de goda åren berikat godheten”. De har två söner: Ilan är far till David, Avram är far till Ofer, men han har aldrig träffat sin son. Avram är svårt fysiskt och psykiskt skadad efter fångenskap och tortyr i Egypten 1973. Efter tre års militärtjänst muckar Ofer. Mor och son har sedan länge planerat en fotvandring i Galileen, ryggsäckarna är packade. Men Ofer har utan att berätta för Ora förlängt sin tjänstgöring en månad. På väg till uppsamlingsplatsen tar de en taxi med en palestinsk chaufför, Sami. Ofer sitter i baksätet med sitt gevär. Inte bra. Sedan tvingar Ora Avram att följa med henne på fotvandringen, och de tar samma taxi. Då Sami frågar vart de vill åka svarar Ora: ”Kör tills landet tar slut”. ”För mig tog det slut för längesen”, svarar han.

Genom att inte ta med mobiltelefon, och vägra läsa några nyheter, blir vandringen en sorts besvärjelse: så länge de inte hör något annat är Ofer vid liv. Ora berättar om sitt liv för Avram, som efterhand får livsviljan tillbaka. Han får på så sätt lära känna sin son; Ofer berättas fram, ”föds”. Det blir en strapatsrik resa genom vacker natur - och genom drygt 30 år.
Bokens titel på hebreiska är "Kvinna på flykt från nyheterna", på engelska "To the End of the Land". När Grossman höll på att avsluta boken brändes hans egen son Uri till döds i en stridsvagn. Skrivandet, som besvärjelse för att hålla sonen vid liv, fungerade inte. Paul Auster har hedrat Uri i sin roman ”Mannen i mörkret” (där det berättas om en ung man som heter Titus). David Grossman är en känd fredsivrare (liksom Amos Oz). 1993 skrev han en bok, som tog sin början i den palestinska byn Ein Hod 1948: ”Se den andre”. Läs gärna alla tre böckerna. Där finns mycket att samtala om.

Julian Barnes, vinnare av The Man Booker prize 2011

2012-02-14T12:22:00.000+01:00

"The Sense of an Ending" av Julian Barnes 2011

Julian Barnes är en känd engelsk författare, född 1946, i klass med Ian Mc Ewan. Flera av Barnes romaner finns översatta till svenska (”Flauberts papegoja” 1986, ”Arthur & George” 2006).
2011 vann Barnes det prestigefyllda brittiska litterära priset The Man Booker prize med romanen ”The Sense of an Ending”. En kort (cirka 150 sidor) och innehållsrik berättelse om medelålder, ungdom, kärlek och död – och om problemet att minnas rätt.

Huvudpersonen Tony Webster är pensionär, 60+. Odramatiskt skild. Träffar sin ex-hustru över en lunch ibland. En vuxen dotter, ett barnbarn. Lever ensam. Ett odramatiskt liv med en känsla av att det snart är slut. Hela hans liv har bara rullat på utan dramatiska val, slumpvis. Jobbet han haft började han som trainee, och blev kvar.

Men en dag får han ett brev från en advokat: Han har ärvt sin vän Adrians dagbok och en summa pengar, av en mrs Ford. Adrian dog ung genom självmord. Hur kan detta hänga ihop? Tony måste återvända 40 år tillbaka, i minnet, som är ofullständigt, och kräver revision. Och ställas mot oväntade händelser idag.

Under skoltiden hade Tony tre nära vänner. Gruppen, ”the clique”, utökades sista året med Adrian Finn, en smart och slagfärdig ung man. Som studenter spreds vännerna till olika universitetsorter, och tappade kntakten. Tony var tillsammans med Veronica ett år, men relationen var inte särskilt bra. Veronica lämnade Tony för Adrian, Tony skrev i affekt ett elakt brev till dem – men han minns det som ganska hovsamt och snällt. Tony minns även ett misslyckat besök hos Veronicas föräldrar – endast Veronicas mor var trevlig mot honom.

Nu har hon nyss dött, och testamenterat dagboken och pengarna till Tony. Eftersom dagboken finns hos Veronica måste Tony kontakta henne, men hon vill inte släppa den ifrån sig. De två har inte setts på 40 år. Efter ett otal försök lyckas Tony få Veronica att träffa honom, men hon är mycket negativ och avvisande. - Du fattar ingenting och har aldrig gjort det, säger hon. Till sist får Tony några fotostakopior ut dagboken + kopia av det brev han skrev för länge sedan… Och han inser att brevet var mycket ovänligt formulerat. Hans minnesbild av brevet och mycket annat skiljer sig i mycket hög grad från hur det verkligen var.

Tony tvingas inse att livet, och minnet, är föränderligt – något som gäller oss alla. En insikt som kanske kräver 60+. Och det som är gjort går ej att ändra. Boken är kort och koncentrerad och vinner på att läsas mer än en gång. Den slutar med en total överaskning – och det gillar jag! ”The Sense of an Ending” kommer på svenska i vår med titeln ”Känslan av ett slut” (Forum).

Strindberg i tiden: I afton soaré

2012-02-07T21:00:00.016+01:00

"ord och inga visor" utmanar: Läs 3-4 valfria Strindberg-titlar under 2012.
Läs här: Läsutmaning 2012

Jag fortsätter med att besöka en soaré hos Strindberg!

1999 gav IRIS förlag (= Bonnier Audio.) ut en dubbel-CD med texter av August Strindberg. Uppläsare Per Myrberg. Texterna inramas av musik, anpassad till texterna. Strindberg samlade gärna sina vänner till soaréer med musik och uppläsningar. Han spelade själv både piano och gitarr, på amatörnivå.

Texterna är smakprov på Strindbergs produktion, musiken i de flesta fall hans favoritmusik – eller kopplad till texterna.

Innehåll:

Ur Skärselden (Inferno från 1897)

Här skriver Strindberg i Paris, förföljd av olyckor, utsatt och full av ångest - kanske drabbad av vanföreställningar. Vid ett tillfälle hör han Aufscwung av Robert Schuman – och tolkar det som ett omen om personlig olycka.

Ett halvt ark papper (Sagor från år 1903)
En ung mans glädje och stora sorg, med utgångspunkt från anteckningarna på en papperslapp under 2 års tid (telefonnummer, namn, sjukdom, begravning mm). Under de lyckliga stunderna besökte mannen och hans hustru operan. Därför en duett ur Mozarts Don Juan (Ge mig din hand eller Du bör ej fruktan bära). Inspelningen är från 1905!

Stora grusharpan (Sagor)
Ett litet piano faller i vattnet i Stockholms skärgård, faller ur flyttkarlarnas händer. Pianot betraktas av fiskar, människor och andra djur, som uppfattar det på olika sätt. En rolig och fantasifull berättelse – med mycket musik. Till detta (med tanke på flyttkarlarna) en Arbetsvisa (Hej och hå).

Villemo (Ordalek och småkonst från 1905)

När Strindberg blev tvungen att skiljas från sin dotter med Harriet Bosse skrev han denna ”folkliga vallvisa”, tonsatt 1909 av Ture Rangström, god vän till Strindberg.

Villemo, Villemo,
vi gick du, gick du?
Min vilja, min tro
den fick du, den fick du.

Hillevi, Hillevi,
din tro har du åter;
jag kan icke si
att du gråter, gråter.

Villemo, Villemo,
vad hör jag, hör jag?
En ann med dig bo?
Då dör jag, dör jag.

Villemo kan vara både ett flicknamn och ett pojknamn.

Sjusovaren (ur Sagor)
En gammal man sörjer sina döda hustru och blandar ihop verklighet och fantasi. Utspelas i en lägenhet i Stockholm, i ljus och mörker. Två kompositörer nämns i berättelsen, Grieg och Beethoven.

Ur En dåres försvarstal (på svenska först 1914 i redigerad form)

Per Myrberg läser avsnittet där Strindberg första gången möter Siri, en komplott som leder till att han blir djupt förälskad i henne. Förloppet i romanen blir senare hätskt och stormande; därför ”Stormen” av Beethoven.

Professor Stenkåhls spökdiné (ur Svarta fanor från 1904)

En mycket elak – och rolig - nyckelroman med bl.a. Strindbergs författarkollegor. De riktiga namnen är (lätt) förvanskade – Ellen Key kallas Hanna Paj – men alla visste vilka som menades. Grieg var inte en av Strindbergs favoriter! Gästerna blev alla berusade; därför en snapsvisa!

Vid sista udden (Ordalek och småkonst)

En seglare hör musik av Chopin från en villa i skärgården, som Strindberg älskade.
Vacker kommunikation, och musik, uppstår!

Musiken kommer från Caprice Records, BIS, Proprius förlag och SR’s arkiv.
Jag köpte ”I afton: Soaré hos Strindberg” från Storytel.

20120213 Kompletterar med en läslig "meny"!!

I afton soaré hos Strindberg:

Ur Skärselden (Inferno)

Inramas av Robert Schumann: Aufschwung; Piano Lucia Negro

Ett halvt ark papper (Sagor)

Ur W A Mozart: Don Giovanni - Là ci darem la mano;

John Forsell och Anna Oscàr (1905?)

(Don Juan: Du bör ej fruktan bära)

Stora grusharpan (Sagor)

Hej och hå, arbetsvisa (SR:s arkiv)

Villemo (Ordalek och småkonst)

Ture Rangström: Villemo; sång Helge Brillioth

Edward Grieg: Andante molto; piano Eva Knardahl

Sjusovaren (Sagor)

E Grieg: Alla menuetto; piano Eva Knardahl

Ur En dåres försvarstal (Första delen, Oslomanuskriptet)

L v Beethoven: d-moll-sonat, Stormen; Käbi Laretei

Professor Stenkåhls spökdiné (Svarta fanor)

E Grieg: Vandring i skoven

Snapsvisa: Helan går (SR:s arkiv)

Vid sista udden (Ordalek och småkonst)

F Chopin: Etyd ciss-moll; Jacob Moscovicz

Antikvariatsfynd!

2012-01-26T13:10:00.000+01:00

Igår köpte jag dessa två böcker på ett antikvariat i Göteborg (Faust):

Espmarks bok omfattar Tranströmers dikter från debuten t.o.m. 1983. Nästan 100 dikter analyseras och kommenteras.

PO Enquists pjäs "I lodjurets timma" hade premiär 1988. Texten är kort men rymmer en stor längtan hem till "det gröna huset" i Västerbotten. Frågan om mänskligt och icke-mänskligt sätts på sin spets. Mottot är en version av en text ur Johannes evangelium:

"I min Morfars hus

äro många boningar; ..."

Gästabud med PO Enquist i svt´s "go'kväll"

2012-01-22T12:02:00.001+01:00

Häromkvällen var PO Enquist gäst i "go'kväll" (svt1). Han skulle då, tillsammans med programledaren Beppe Starbrink, vara värd vid en fiktiv middag tillsammans med fyra önskegäster. Innan dess fick vi se Enquist som programledare i "Kvällsöppet" från 1971. Som gäster hade han Wilhelm Moberg och Olof Palme. Intressant!

För PO Enquist skulle samtalet vara huvudsaken, viktigare än maten. Han ville träffa följande gäster runt bordet:

1. Ulrike Meinhof (1934-1976)

Enquist hade själv träffat och lyssnat till Ulrike Meinhof, på 60-talet. Då var hon en uppskattad tysk intellektuell, en "publicistisk stjärna". Klok och mjuk. Men något hände: hon blev terrorist, gled in i illegaliteter, mord, bankrån.

Hon måste ha stått inför ett val, en skiljeväg. Om just den punkten skulle Enquist vilja tala med henne. Vad hände? Hur kunde det hända? Fanns ingen väg tillbaka?

2. Stieg Larsson (1954-2004)

Känd författar till Millennium-trilogin. PO Enquist växte upp i Västerbotten. Hans mormor Johanna bodde på en gård utanför Bureå, Gammelstället. I granngården bodde Larssons; Erland (född samma år som Enquist) bodde där, de var lekkamrater. Erland skulle senare bli Stieg Larssons pappa.

Med Stieg Larsson skulle Enquist vilja tala, inte bara om Västerbotten, utan också om hur Stieg hade kunnat bli en storsäljande författare, hur Stieg hade tänkt omkring sin enorma framgång. "Vi skulle kunna reda upp en massa problem". "Det är en tragedi när hederliga mänskor kommer i konflikt med varandra".

3. Thorsten Jonsson (1919-1950)

Jonsson är väldigt känd bland författare, "författarnas författare", introducerade och översatte Hemingway, och gav ut två novellsamlingar. Han använde sig av västerbottnisk dialekt (den förste som gjorde det), var föregångare till Sara Lidman, Torgny Lindgren och Enquist själv. En lysande stilist, skrev "kliniskt rent".

Under andra världskriget var Jonsson DN's utlandskorrespondent. Han återvände till Sverige efter kriget under en tid då den svenska författarkåren var i konflikt, uppdelad mellan USA och Sovjet. Jonsson förespråkade en tredje linje. Enquist skrev sin licentiat-avhandling om Jonsson och skulle ha mycket att diskutera med honom om!

4. PO Enquist själv som 8-åring

Hur var han? Hur såg han ut? Pratade han dialekt? Kunde han delta i samtalet?

Hela "go'kväll" från den 20 januari kan ses här: go'kväll 20120120 t.o.m. den 19 februari.

Utmaning: Läs 3-4 Strindberg 2012

2012-01-04T20:38:00.000+01:00

"ord och inga visor" utmanar: Läs 3-4 valfria Strindberg-titlar under 2012.
Läs här: Läsutmaning 2012

Jag började med En dåres försvarstal (+ Siri av Lena Einhorn + Tribadernas natt av PO Enquist).
Fler förslag:

Strindberg i tiden - triad i tribader

2012-01-02T21:48:00.000+01:00

Lena Einhorns bok Siri om Siri von Essen, Strindbergs första fru, kom ut i somras.

Författaren skriver "Siri fångade mitt intresse redan när jag första gången läste PO Enquists enastående pjäs Tribadernas natt, för säkert trettio år sedan,…"

August Strindberg (1849-1912) och Siri von Essen (1850-1912) var gifta 1877-1891. De träffades första gången 1875, då Siri var gift med Carl Gustaf Wrangel. De hade en dotter.

Siri drömde om en teaterkarriär, vilket var mycket opassande.

August hade efter studentexamen studerat sporadiskt och haft ströjobb. 1874 och några år framåt var han anställd som eo amanuens vid Kungliga biblioteket, men hans livsuppgift var att bli författare. Han var redan då en mycket flitig brevskrivare. Breven levererades på den tiden nästan lika snabbt som e-post!

Genom en väninna, som Strindberg under en tid uppvaktar, arrangerar Siri ett möte med Strindberg – och sen är han fast. Tillsammans med Siris make umgås de flitigt på tre man hand. August blir förälskad i Siri, men försöker dölja detta. Hon ser en möjlighet att bli skådespelare med Augusts hjälp och då hennes make har en affär med Siris kusin arrangeras en acceptabel skilsmässa. Strindberg tvekar, ämnar fly till Frankrike – men hoppar av i Dalarö, där han t.o.m. försöker begå självmord. Han uppvaktar Siri, våren 1876 blir deras kärleksvår. Skilsmässan från Wrangel blir giltig juni 1876. Siri och August gifter sig dec 1877, då Siri är i 7:e månaden. Barnet föds och dör i januari 1877. Hennes första barn hade dött av tbc januari 1876. Under denna period av svallande känslor, katastrofer, stora förändringar, glädje och sorg gör Siri även en karriär som skådespelare. Och hon lyckas, under några år. 1882 fyller hon Nya teatern med 1230 personer! Och hon föder barn (1880, 1881 och 1884). De har det ganska bra, under 5 år.

Under tiden gör August karriär som författare och dramatiker, med flera framgångar. Röda rummet kom 1879. Men han gör även skandal (Det nya riket 1882), får många fiender – och de går i landsflykt 1883. Under en tid umgås de med den svenska konstnärskolonien i franska Grez, men de flyttar även runt i Europa. Under denna period lär de känna danskan Marie David, som blir en god vän till Siri, och de båda anklagas av Strindberg för att ha ett homosexuellt förhållande - att vara tribader.

Till Sverige återvänder familjen 1889, till Stockholm och till Stockholms skärgård. Förhållanden mellan Siri och August är dåligt, och försämras. Skilsmässa har varit aktuell i flera år, och genomförs 1891. Marie hjälper Siri och barnen på olika sätt, men dör 1897. Siri bor under de sista åren med barnen hos sin släkt i Finland.

Under åren 1887-88 skriver Strindberg En dåres försvarstal – på franska! Den gavs ut på tyska 1893 (och väckte åtal) och på franska 1895. På svenska trycktes den först 1914, två år efter Strindbergs död. Personerna i boken är lätt kamouflerade med andra namn. Boken är både en intensiv kärleksförklaring till Siri och en våldsam, frustande anklagelse för otrohet och mycket annat. Han erkänner att han tidvis är på gränsen till vansinne, men hävdar sin rätt att i bokens form framställa sin sak. Som oftast går det inte att skilja fiktion från fakta.

1975 publicerade PO Enquist sitt första teaterstycke, Tribadernas natt. På en scen i Danmark möts Siri och August vid en repetition av Strindbergs Den starkare. Med på scenen finns även en regissör och – Marie David. Hon skall spela en stum kvinna, men repetitionerna avbryts hela tiden av personliga angrepp, fr.a. mellan Siri och August, som ligger i skilsmässa. De kan varandras känsliga och ömma punkter. Ett våldsamt ordkrig uppstår. Dialogen är mycket underhållande. Tribadernas natt kommer att spelas på Stockholms stadsteater maj-juni i år.

Romanen Siri av Lena Einhorn bygger på en rad källor – ett försök att berätta hur det verkligen var, fr.a. under de första gemensamma åren, och de sista innan skilsmässan blev klar. Siris försvarstal, skulle man kunna säga. Boken är bra. Lugnt, sakligt och systematiskt presenterar Einhorn sin bild av makarnas gemensamma liv på ett mycket vackert språk.

Läs mer om Strindbergsåret 2012 här: Strindbergsåret 2012

The Friendly Beasts (Amanda´s Version)

2012-01-02T17:09:00.000+01:00

Jesus, our brother, kind and good,

Was humbly born in a stable rude;

And the friendly beasts around Him stood.

Jesus, our brother, kind and good.

"I," said the Donkey, shaggy and brown,

"I carried His mother up hill and down;

I carried His mother to Bethlehem town."

"I," said the Donkey, shaggy and brown.

"I," said the Cow, all white and red,

"I gave Him my manger for His bed;

I gave Him my hay to pillow His head."

"I," said the Cow, all white and red.

"I," said the Sheep, with the curly horn,

"I gave Him my wool for His blanket warm;

He wore my coat on Christmas morn."

"I," said the Sheep, with the curly horn.

"I," said the Dove, from the rafters high,

"I cooed Him to sleep that He should not cry;

We cooed Him to sleep, my mate and I."

"I," said the Dove, from the rafters high.

Thus every beast by some glad spell,

In the stable dark was glad to tell

Of the gift he gave Emmanuel,

The gift he gave Emmanuel.

Auster and Me (Reader) by Amanda

2011-12-30T11:14:00.000+01:00

Repris: Auster Christmas

2011-12-04T13:12:00.000+01:00

När Paul Auster ett år fick i uppdrag att skriva en julberättelse saknade han idéer. Men hos tobakshandlaren på hörnet, han som säljer Austers Schimmelpenninck, fick han en berättelse serverad – mot att han bjöd på lunch. Detta blev "Auggie Wren's Christmas Story", först publicerad i The New York Times den 25 december 1990.

Som bilderbok kom den 2009, illustrerad av ISOL, som egentligen heter Marisol Misenta och är född i Buenos Aires 1972. Hon var nominerad till 2007 års "Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne". Boken gavs ut av Faber and Faber 2009.

Holly Hock skrev om boken i december 2009 (här ).

Denna korta berättelse ligger som grund för filmen Smoke från 1995 av Auster och Wayne Wang. Filmen huvudperson är Paul Benjamin, Austers alter ego, som spelas av William Hurt. Auggie görs av Harvey Keitel. Varje dag samma tid har Auggie fotograferat gatuhörnet utanför sin butik. Han visar dessa foton för Paul Benjamin, som är måttligt intresserad – tills han på ett foto plötsligt upptäcker sin fru, som nyligen dött. Om detta, om julberättelsen och om ett komplicerat far-son-förhållande handlar filmen, som är en av mina favoriter. Men filmen är tyvärr svår att hitta.

Nesser, Selén, Russell – och Auster

2011-11-26T19:25:00.000+01:00

I sin nya roman "Himmel över London" (Bonniers 2011) berättar Håkan Nesser om Lars Gustav Selén och hans värld. Selén är den som skrivit London-romanen. Under pseudonymen Steven G. Russell (ett icke perfekt anagram på Seléns namn) har Selén även skrivit romanen ”En sömngångares bekännelser”, som citeras i ”Himmel över London”.

Enligt romanens skyddsomslag heter den ”Himmel över London” och är skriven av Håkan Nesser, men bokpärmens fram- och baksida säger att det är Russells bok. Tillsammans utgör de drygt 500 sidorna en avancerad metafiktion, som ständigt utmanar läsaren. Nesser är i sitt esse, och jag är förtjust!

Lars Gustav Selén är född i den svenska staden K- den 21 februari 1948 enligt hans id-kort (sid. 384) – samma födelsedag som Nesser, som dock är född 1950. Ändå tog de studenten samma år (1968)! Den våren var Lars Gustav ihop med skolans snyggaste tjej, Rigmor ”Carla” Carlund. Carlas pappa var dömd för spioneri. Tillsammans med några studentkamrater skulle de resa till London på sommaren, men Lars Gustav blev smittad av scharlakansfeber och kunde inte följa med. I London lade Leo Wermelin beslag på Carla, och sedan dess vill Lars Gustav mörda honom.

Selén är pensionerad taxichaufför, och han flyttade aldrig från K-. I hela sitt liv har han levt mycket ensam, läst massor av böcker, mestadels romaner – och han har skrivit dagligen, i svarta anteckningsböcker (”Svarta spyor”), och sedan renskrivit på skrivmaskin eller dator. Under flera år har han (delvis i en gul anteckningsbok) skrivit på sin London-roman.

”Himmel över London” inleds med att en döende Leonard Vermin kommer från Nesser-land till London för att fira sin 70-årsdag på en restaurang. Han och sambon Maud anländer 1 vecka före den planerade middagen, dit även Mauds två barn Irina och Gregorius + ytterligare två gäster är bjudna. Efter hand får vi lära känna 5 av de 6 inblandade. Flera overkliga situationer beskrivs: Leonard drömmer att han är någon annan med det konstiga namnet Lars Gustav Selén, Irina läser av en slump boken ”En sömngångares bekännelser” som vänder sig direkt till henne – och hon hittar Seléns plånbok! Efter hand börjar den förvirrade läsaren inse att författaren Nesser korsat hinnan mellan fiktion och ”verklighet” (som också är fiktion) inte bara en gång – utan hela tiden!

En stor del av ”Himmel över London” berättar om Leonard Vermins liv på 60- och 70-talen, då han vistades mycket i London, träffade den tjeckiska Carla och blev indragen i en spionhistoria. Allt finns nedskrivet i ”Den gula anteckningsboken”.

De olika personerna/karaktärerna är alltså (fiktivt) skapade av Lars Gustav Selén. En månad innan Vermins sista måltid (han är ju döende) reser Selén till London för att övervaka dramat. I bakgrunden härjar en seriemördare (”The Watch Killer”), och Selén träffar en av utredarna på en pub. Denne kriminalintendent McEvans verkar se ut som Nesser – och vara en kopia av Selén. Selén medverkar, även ”i verkligheten”, till att klockmördaren fångas (men betalar ett högt pris för det). Han får även uppleva hur romanfigurerna, styrda av Vermin, interagerar med sin skapare, genom att byta restaurang, men måltiden avslutas planenligt.

I mycket ringa omfattning är detta en deckare, i större är det en spionhistoria. Det är även en berättelse om kärlek, om stor ensamhet, om att minnas – eller inte - och om romanskrivandets möjligheter. Många litterära referenser finns det, till Nessers eget skapande (exempel: Eugen G Brahms, anagram och litteraturvetare), och till andra författare. Agatha Christie finns med, liksom den fantastiske Alessandro Baricco, ”Sekondens” skapare PO Enquist och Paul Auster, metaromanens mästare (också Auster gillar anagram: en av hans huvudpersoner heter Trause). Auster slutar ”The Book of Memory” så här: ”It was. It will never be again. Remember”. Det visste Nesser, skrev av det. Och tillägger: “Eller forget, snarare”.

ViLÄSER nr 6/2011 + svenska deckare

2011-11-18T19:20:00.001+01:00

Nytt nummer av ViLÄSER!

Jan Eliasson om Dag Hammarskjöld

2011-10-24T15:35:00.002+02:00

The Dag Hammarskjöld Lecture 2011

Dag Hammarskjöld (1905-1961) var FN:s andre generalsekreterare 1953-61, och han har präglat FN för all framtid. En som vet mycket om detta är den kände diplomaten och medlaren Jan Eliasson. Han höll årets "Dag Hammarskjöld Lecture" i Uppsala på Hammarskjölds dödsdag den 18 september. Rubriken på detta tal var "Peace, Development and Human Rights – the Indispensable Connection".

Utgångspunkt är FN:s uttalande från 2005 att arbetet ska baseras på de tre hörnstenarna fred, utveckling och mänskliga rättigheter. Jan Eliasson pekar på deras inbördes beroende och talar också om Dag Hammarskjölds intresse för natur, kultur och poesi som utgångspunkt för diplomatin. Hans professionella liv gick ej att skilja från hans privata. Hammarskjöld gjorde en snabb ämbetsmannakarriär, och fick tidigt ansvarsfulla uppgifter och uppdrag, i Sverige och internationellt. Ändå var han okänd för de flesta, ett överraskande val april 1953. Under sina år inom FN gjorde han starka intryck och skapade en standard för hur en generalsekreterare kan arbeta. I allt hade han respekt för ordet. Det stora intresset för musik, natur och litteratur hämmade inte hans arbete; han orkade med tack vare!

Hela talet kan ses och höras här: the-dag-hammarskjold-lecture-2011

En kväll kring Dag Hammarskjöld

Den 27:e september gästade Jan Eliasson tillsammans med Olof Buchard Göteborg. Buchard är samhällsdebattör och föreläsare. På Konstmuseet samtalade de om Dag Hammarskjöld, om konstens, musikens och poesins betydelse under rubriken: Måste Gud och Bach sitta med i Säkerhetsrådet?

Två år efter Hammarskjölds död publicerades hans privata dagbok "Vägmärken" (eng "Markings" 1964). Boken blev en bestseller på engelska, även om dess innehåll förbryllade många. Där avslöjade Hammarskjöld en andlig sida, om vilken han sällan talat. Under samtalet mellan Eliasson och Buchard citerades "Vägmärken" vid flera tillfällen, men även flera diplomatiska exempel nämndes. Denna fragmentariska presentation kompletterades av en nyproducerad film.

Hammarskjöld hade i alla situationer stor respekt för språket, för ordet. Han skrev i Vägmärken 1955:
"Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek är också för samhället och släktet ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg."

Fler citat:

"Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innerstas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivits ut i mörkret genom det tomma talet om tro som ett försanthållande."

"Att 'tro på Gud' är i detta perspektiv att tro på sig själv. Lika självklart, lika "ologiskt" och lika omöjligt att förklara: om jag kan vara, är Gud.

Ja, Dag Hammarskjöld var en allvarlig man – men kunde vara både skämtsam och uppsluppen; boyish, enligt vännen Greta Beskow som Buchard talat med. Och han ägnade sig åt "vågade övningar i hjärnakrobatik", litade på både förnuft - och religiös mystik (som han inte talade mycket om – men han skrev).

Jan Eliasson sammanfattade i sitt tal den 18 september:
Ingen fred utan utveckling, ingen utveckling utan fred och ingen bestående fred och utveckling utan respekt för mänskliga rättigheter.

Dag Hammarskjöld både lyckades och misslyckades i sina uppdrag som FN's generalsekreterare. FN-stadgan gav möjligheter men begränsade även hans handlingsförmåga. I USA blev han mycket berömd för sin insats att genom tyst diplomati få några amerikanska piloter frisläppta av Kina 1955.

Se även "Dag Hammarskjölds minnesfond" ("The Dag Hammarskjöld Foundation") http://www.dhf.uu.se/

Tomas Tranströmer - äntligen!

2011-10-06T13:14:00.000+02:00

Tomas Tranströmer får årets Nobelpris i litteratur med motiveringen

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

Det var verkligen på tiden.

Dag Hammarskjölds dödsdag

2011-09-18T18:35:00.001+02:00

Den 18:e september 1961 - för 50 år sedan - omkom Dag Hammarskjöld vid en flygolycka i centralafrika (dåvarande Nordrhodesia). Orsaken till olyckan har diskuterats sedan dess, och nu i september publiceras ännu en bok i ämnet.

Författare: Susan S Williams
Förlag C Hurst & Co, London

Idag publicerar många svenska och utländska tidningar artiklar om
Dag Hammarskjölds liv - och död.

Dag Hammarskjöld föddes 1905 och gjorde en snabb ämbetsmannakarriär. Han var en klassiskt bildad man, kännare av konst och litteratur, medlem i Svenska Akademien. Ett stort naturintresse fr.a. för fjällvärden gjorde att han mycket väl platsade i Svenska Turistföreningens ledning.
Trots att han tidigare haft internationella uppgifter var Hammarskjöld tämligen okänd då han utsågs till FNs generalsekreterare 1953. Dag Hammarskjölds arbetssätt präglade organisationen under dessa år - och för all framtid. För att hedra minnet av Dag Hammarskjöld grundades 1966 ett bibliotek i Uppsala inriktat på internationella relationer.
Efter Dag Hammarskjölds död fann man ett bokmanuskript med att stort antal aforismer, tankar, böner, dikter och citat; en kristen bekännelseskrift. Boken publicerades på svensk 1963 (Vägmärken), på engelska 1964 (Markings). Under sin livstid hade Dag Hammarskjöld talat mycket lite om sitt inre liv, så bokens innehåll blev en överraskning för många.
Ämnet tro hade han dock avhandlat redan 1953 i ett radiotal: Lyssna här

Ett stort antal böcker har skrivits om Dag Hammarskjöld - och om "Vägmärken".
Biografier, analyser, vänporträtt, teologiska avhandlingar etc. Här är några exempel:

Lyran lyckades men inte jag!

2011-09-15T16:58:00.000+02:00

Lyran har gjort det jag inte klarade - skrivit en lysande och känslig presentation av Nicole Krauss' "Det stora huset"! Jag skrev en introduktion (Intryck av Nicole Krauss) och försökte skriva mer. Så här:

Sorgesång i fyra stämmor

I timmar och dagar har jag nu läst Nicole Krauss' nya bok, och grubblat över vad det är hon egentligen berättar. I den fantastiska "Kärlekens historia" (The History of Love, 2005), som är både rolig och sorglig, fick vi följa Leo Gursky och hans liv i skuggan av förintelsen. I den romanen har en bok en central roll. I "Great House" ("Det stora huset") är ett gammalt skrivbord viktigt, men hur viktigt är det, egentligen??

Sen tog min förmåga och inspiration slut!

Läs Lyrans Noblesser i stället!

Hustvedts och Austers nya - snart på svenska!

2011-09-14T20:21:00.000+02:00

Vilken dag som helst kommer Siri Hustvedts nya roman ut på svenska: "Sommaren utan män".
Och maken Paul Auster kommer med sin, lite senare! Jag har läst båda på engelska.

Så här kändes det för mig att läsa ”The Summer Without Men”: som att sitta i Siri Hustvedts arbetsrum i huset i Brooklyn och hon berättar, bara för mig. Om hur det är för en 55-årig kvinna att bli övergiven av sin man efter 30 års äktenskap, att bli psykiskt sjuk av det, att bygga upp sitt liv igen, att förändras, att överleva och komma tillbaka. Efter ganska många sidors läsning drar Siri sig tillbaka och ger plats för romanens berättare, den 55-åriga läraren och poeten Mia Fredricksen.
Berättelsen börjar vårvintern 2009 när maken Boris meddelar att han tänker ta en ”paus” från Mia. Hon drabbas av en akut psykisk reaktion, läggs in på sjukhus, medicineras, får terapi. Efter utskrivningen fortsätter hon att ha kontakt med dr S. Under sommaren hyr hon ett hus i sin födelsestad Bonden, Minnesota. Sommaren utan män. Men med många kvinnor, i olika åldrar. Och mycket innehållsrika möten. Hon träffar sin gamla mamma och hennes väninnor ("The five swans") i en bokcirkel. Sju tonårstjejer i en poesigrupp ("The seven poetic flowers of Bonden"). Den unga grannfrun med två små barn; dottern heter Flora. Mias egen dotter heter Daisy. Blomnamn har Hustvedt använt sig av tidigare!
Och hon gör utvikningar; essäer, mininoveller om olika ämnen. Vänder sig ibland direkt till läsaren. Boken är så full av - vishet -, rolig, lättläst (men inte "lätt"). Mia leker med sitt namn (I am). Minst två blinkningar till Auster; så här (sid 166): "It is just 'the music of chance', as one prominent American novelist has phrased it."
Min enda anmärkning är att hon citerar lite för många - män!
Hur det går? Det berättar jag inte. Läs själv!

Paul Austers ”Sunset Park” utspelas i skuggan av den ekonomiska kollapsen i USA 2007, Irak-kriget, andra världskriget. Död, sorg och saknad. Alla påverkas av detta, på något sätt. ”Sunset Park” har egentligen två huvudpersoner, med egna kapitel. Även flera av de övriga karaktärerna är huvudpersoner i egna avsnitt.
Miles Heller, 28, är en av huvudpersonerna, en antihjälte. För 7 år sedan lämnade han plötsligt New York, övergav sina föräldrar, avbröt sina framgångsrika studier, bröt kontakten. Flyttade runt, hamnade i Florida.Fadern (född 47), Morris, är den andra verkliga huvudpersonen. Han är bokförläggaren som försöker rädda äktenskap och firma. Dessa två personer dominerar boken. Miles känner skuld; tror han orsakat sin fosterbrors död. Och Morris sörjer sin frånvarande son.
Sommaren 2008 måste Miles lämna Florida och sin flickvän, Pilar, och återvänder ensam till New York. Flyttar in i ett övergivet hus (med el och vatten!) vid Sunset Park. Där dominerar Bing Nathan: en gammal kompis, som själv valt att leva i visst förfall och vanvård. Men boendet är gratis! Bing anser sig leva på ruinerna av en raserad värld, drömmer om att forma en ny verklighet. Tvärs över gatan ligger en stor kyrkogård. Stadsdelen är solnedgång. Bing reparerar gamla, tekniska prylar i sin butik ”The Hospital of a Failed World”.
Ellen Brice och Alice Bergstrom bor också i huset. De tre är jämngamla med Miles. Ellen är dansare och konstnär. Alice är en skandinavisk flicka. Student. Skriver på en avhandling om Wiliam Wyler’s film från 1946: ”The Best Years of Our Lives”. Filmen handlar om att klara tiden efter ett krig, om möten mellan civila och hemvändande, krigsstörda soldater.
Morris är skild från Miles’ mor, Mary-Lee, en välkänd skådespelare, som gästspelar på Broadway i Becketts ”Happy Days”, där hon har huvudrollen som Winnie. Pjäsen är en allegori över det mänskliga livet, som är allt annat än lyckligt!
Auster har vävt in många av sina intressen och upplevelser hos de olika figurerna. Han gör det på ett mycket levande och trovärdigt sätt. Berättelsen är fylld av olika parallellhändelser, teman med variationer. Personerna tacklar sina liv och sorger på olika sätt; men levande. Filmer, teater, böcker och konst vävs in, liksom anekdoter om olika kända basebollspelare. Språket är rikt, meningarna ibland mycket långa, vilket kräver uppmärksam läsning, personbeskrivningarna detaljerade. Sorg och död spelar stor roll, men dominerar inte.
Auster har med denna roman avvikit från det som blivit typiskt för honom. Han har återvänt till, och öst ur, sin ”The Invention of Solitude” (fr.a. del II ”Minnets bok”) från 1982. Där finns fäder och döda söner (Mallarmé, Rembrant), där finns Anne Frank. Rädslan att förlora ett barn.

Jag uppfattar ”Sunset Park” som en modern berättelse om den förlorade sonen, och hans far. Och jag tror att Auster, född 47, med denna roman har velat ge oss en enda hyllning till livet – som det nu blev. ”Remember, boy! Bankruptcy is not the end! It’s just a new beginning!”

Något om Bolaños "Om natten i Chile"

2011-09-11T22:18:00.000+02:00

Roberto Bolaño föddes i Chile 1953. Hans familj flyttade till Mexico City 1968. Bolaño slutade skolan tidigt, försörjde sig på olika jobb, läste mycket, och skrev hela tiden poesi. Under några år tycks han ha varit en rotlös vagabond. 1973 skall han ha återvänt till Chile, fängslats som vänsterradikal efter kuppen i september men frigetts och utvisats. Han bosatte sig i Spanien 1977. Efter flera års leversjukdom dog Bolaño 2003 i Barcelona. Han efterlämnade fru och två barn, födda på 90-talet. För att kunna försörja sin familj började Bolaño skriva prosa. 1998 slog han igenom i den spansktalande världen med "Los detectives salvajes". Han var mycket produktiv fram till sin död.

På svenska finns utgivet:

De vilda detektiverna 2007

Om natten i Chile 2008

2666 2010

Amulett 2011

Det okända universitetet 2011 (Den poesi Bolaño själv ville ge ut)

Om natten i Chile är en tunn men mycket innehållsrik bok. Den som vet något om Chiles historia under 1900-talets andra hälft, Allende och Pinochet, om händelserna i Chile 1973, får här en annorlunda bild från denna tid.

En gammal prästman (Sebastián Urrutia) ligger på sitt yttersta. Under en natt berättar han sina minnen, reder ut. Vill förklara men egentligen inte försvara, rättfärdiga men inte bekänna eller ångra. Han värjer sig mot anklagelser om svek från "den åldrade ynglingen" som dyker upp (Vem är han? Det dåliga samvetet? En ung Urrutia? Författaren Bolaño??). Prästen drog sig tillbaka under Allendes tid (läste klassiker), ställde sig aningslöst på juntans sida. Tortyr skedde i hans närhet – men han fattade ingenting. Boken är full av minnesbilder; alla dessa, tror jag, har en avsikt (men alla är inte lätta att tolka).

Sebastián Urrutia Lacroix är troligen född på 30-talet. Han är katolsk präst, men ville själv, till varje pris, bli känd som kritiker och poet, beredd att släppa kyrkans krav på rättvisa och tjänande. Och han lyckades. Han får träffa Pablo Neruda (som fick Nobelpriset 1971) en helg på landet. När han tar en promenad i omgivningarna äcklas han av lantarbetarna. Han avvisar Guds inre röst som bl.a. påminner om händelser i Uppenbarelseboken och om Judas träd (där förrädaren Judas hängde sig).

Under en period av leda och missmod kontaktas Urrutia av två mystiska män: Asaf och Tah (namnen kan läsas baklänges), som ger honom ett känsligt uppdrag från Ärkestiftets forskningsavdelning. Han skall studera bevarandet av kyrkor i Europa. I nästan alla städer han besöker skadas kyrkorna av duvskit. Därför dödar och utrotar prästerna alla duvor - med hjälp av falkar. Prästerna är falkenerare. Att även fredens duva, Picassos duva, stryker med stör inte Urrutia särskilt mycket.

När Allende vinner valet 1970 och blir president i en vänsterkoalition stänger Urrutia in sig och läser de gamla grekerna. Åren 1970-73 i Chile blir som ett grekiskt drama i hans berättelse. Den 11 sept 1973 tar general Pinochet makten. Allende störtas. "Då blev jag lugn", säger Urrutia. Med viss tvekan åtar han sig sedan att undervisa de nya makthavarna i marxism. Juntan vill veta hur långt deras motståndare är beredda att gå. Man samtalar bl.a. om den chilenska författaren och socialisten Marta Harnecker.

Under denna tid har författaren Maria Canales i sin villa litterära fester – senare avslöjas att det samtidigt förekom tortyr i husets källare. Men ingen talar om det; alla är fega.

Maria Canales finns i verkligheten (Mariana Callejas) och hon var gift med en amerikansk CIA-agent som samarbetade med Pinochets hemliga polis, DINA.

Med denna bok levererar Bolaño en skarp och mycket kritisk satir över hur konst/litteratur och religion misslyckas med att förmedla rättvisa. Urrutia väljer kulturens skönhet men undviker vanliga människor, våld och förtryck. Både han och Kyrkan sviker. Bolaño visar hur konst och religion kan rättfärdiga makt och tortyr, hur godhet och (naiv) ondska kan finnas i samma människa. Boken är full av litterära, teologiska och politiska referenser. Flera symboler finns på bokens omslag. Duvor och duvskit står för folket, falkar för makten i olika former.

Men folket ger igen. Bokens sista rad: "Och sedan bryter skitstormen lös".

Herta Müller till årets bokmässa

2011-09-06T17:10:00.000+02:00

Temat vid årets bokmässa 22-25 sept är tyskspråkig litteratur:
"Tre länder – ett språk, Tyskland Österrike Schweiz". Nobelpristagaren 2009, Herta Müller, är en av gästerna.

Jag trodde inte att jag skulle vilja läsa något av Herta Müller, men när vi i bokcirkeln bestämde oss för att läsa ”Hjärtdjur” blev jag tvungen! Först gick jag bet på språket, begrep inte vad Müller menade, vem som sa vad etc. Jag saknade kapitelindelning. Och jag visste för litet om författaren. Men när jag kämpat mej igenom boken till sista meningen (som är samma som den första) var jag fast och läste boken en gång till!

Herta Müller är född 1953 i byn Nitchidorf nära staden Timisoara i västra Rumänien. Till detta område invandrade många tyskar för flera 100 år sedan. Man har behållit sitt språk, en ålderdomlig tyska. Denna tyska minoritet kallas schwaber. I slutet av 1980-talet var de cirka 100000 men idag har många lämnat landet. Müller var student i Timisoara under 4 år. Efter några år som översättare på en fabrik tvingades hon pga sin regimkritik till landsflykt 1987. Rumänien var under många år en diktatur, ledd av Nicolau Ceaucesco.

Herta Müller är idag bosatt i Berlin. Återkommande teman i hennes författarskap är kritiken av polisstat och korruption (även bland tyskarna i Rumänien), men hon brottas även med sin identitet (uppvuxen som tyska i Rumänien men i Tyskland betraktad som – rumänska). Hennes språkbehandling är mycket speciell, med oväntade associationer och nybildade ord.

Om sin uppväxt, studietid, några år som översättare på en fabrik och om utvandring berättar Herta Müller i ”Hjärtdjur”. På engelska heter boken ”The Land of Green Plums”, en titel som förklaras i boken.

Herta Müller skriver vittneslitteratur. Boken är uppdelad i olika stycken, textblock, men inga kapitel. Flera stycken består av tillbakablickar till barndomen. Hon berättar det självupplevda, men på sitt eget sätt. Och hennes sätt att skriva är mycket speciellt! Poetiskt. Vissa stycken måste man läsa mycket uppmärksamt – annars tappar man bort sig. Hon bildar nya ord (som ibland måste vara en svår utmaning för översättaren), klipper och klistrar, byter fokus mellan meningar i samma stycke. Vid ett biobesök kan samtalet med grannen i salongen blandas med vad som sägs i filmen. Industrin tillverkar trämeloner och plåtfår. Månen är en giffel. Människans inre är ett hjärtdjur. Inga vanliga ord kan beskriva det hemska.

Berättaren är en ung kvinna. Hon delar under några år ett studentrum med 4-5 andra kvinnor. En av dem (Lola) tar sitt liv; hon står inte ut längre. Då kallas hon landets fiende av skolans ledning. Tre unga män (Edgar, Kurt och Rikard) söker någon som känt Lola, och får kontakt med vår berättare. Mellan dessa fyra utvecklas en vänskap, men deras liv styrs av ständiga trakasserier och förhör. Överallt finns poliser, vakter och angivare (Securitate). Deras girighet och korruption symboliseras just av att de ständigt samlar på sig och äter – gröna plommon. När vännerna skriver brev har de olika kodord, stoppar ett hårstrå i kuvertet, gömmer dokument i en sommarstuga. Men det mesta genomskådas av den falske kapten Pjele.

Som yrkesarbetande hyr berättaren senare ett rum av en ungersk kvinna, och de har svårt att förstå varandra. De fyra vännerna skiljs åt, får olika yrken. Två av dem lämnar landet, men snart kommer rapporter om att de dött (en s.k. naturlig död!). Även huvudpersonen söker senare utresetillstånd och flyttar till Tyskland.

Herta Müller: ”Hjärtdjur” Bonnier Pocket 2009 (ty ”Herztier” 1994, 212 sidor)

Favoritpoet 3: Leonard Cohen

2011-09-03T21:34:00.000+02:00

Ja, visst är det Leonard Cohen! Född 1934 - och han turnerar fortfarande.

Lyssna på honom - och se honom - på DVDn "Live in London" från 2008.

2009 (när Leonard Cohen fyllde 75) kom det flera svenska CDs med tolkningar av Cohen.

En av dessa är Tomas Boströms "Mitt gömda jag" (Cohens "In My Secret Life" alltså) på Konkarongen (www.konkarongen.se).

Så här översätter Tomas Boström första versen + refrängen av Anthem:

DÄR LJUSET SIPPRAR IN

Fåglar sjöng i gryningen.

Börja om, sjöng dom för mig igen.

Lev här och nu, inte i historien

eller i det som kommer sen.

Hör du hur krig härjar på håll igen?

Fredens duva fångas med våld igen.

Såld och köpt och såld igen.

Når aldrig friheten.

Ring alla klockor, ring.

En sprucken ton gör väl ingenting.

Det finns en spricka, en spricka i allting

där ljuset sipprar in.

Favoritpoet 3: Anthem

2011-08-29T22:34:00.000+02:00

Han är poet, sångare, musiker... Född 1934.

Lärde känna Göran Tunström på 60-talet (på den grekiska ön Hydra, där de satt vid samma bord och skrev.)

Turnerar fortfarande; besökte Sverige 2010.

Vem är han?

The birds they sang

at the break of day

Start again

I heard them say

Don't dwell on what

has passed away

or what is yet to be.

Ah the wars they will

be fought again

The holy dove

She will be caught again

bought and sold

and bought again

the dove is never free.

Ring the bells that still can ring

Forget your perfect offering

There is a crack in everything

That's how the light gets in.

(Första versen + refrängen)

Siri Hustvedt i Läkartidningen

2011-08-10T18:39:00.000+02:00

I senaste numret av Läkartidningen (nr 32-33/2011) recenseras Siri Hustvedts självbiografiska "Den skakande kvinnan" ("The Shaking Woman or A history of my nerves").

Läs recensionen här

Favoritpoet 2: Livets skatt

2011-08-02T13:20:00.002+02:00

Han föddes 1947 och dog, alltför tidigt, 1999. Om denna text har han skrivit:

"Att leva är bl.a. att lära sej skilja mellan ont och gott, fel och rätt, lögn och sanning. Dessutom ska man försöka lära av gamla misstag. När man upptäckt att detta inte är så lätt, kan det ge styrka att skriva en sån här text - för att åtminstone försöka övertyga sej själv att allt är möjligt"

Vem är han?

LIVETS SKATT

På en öde plats vid havet, där kusten stupar brant.

Har vattnet gjort en grotta, man inte ser från land.

Därinne finns en kista, jag ägt i alla år.

Och det är bara jag som känner platsen där den står.

Den kistan är en gömma, för alla mina dar.

För tider jag har levat och stunder jag har kvar.

Där spar jag alla saker, jag hittar på min stig.

Ja, kistan innehåller allt jag kallar för mitt liv.

Där har jag mina drömmar och mina sanningar.

Där har jag mina sorger och brustna kärlekar.

Där har jag all min längtan och alla mina skratt.

Allt finns där i min kista, den är min egen skatt.

Och för varje dag blir kistan alltmera värdefull.

För det falska rostar sönder och det sanna blir till guld.

Därför ser jag, lika tydligt som i en bilderbok,

om det jag finner är nåt värt eller bara gammalt skrot.

Men nu jagas jag av frestare varenda månlös natt.

Dom känner till min kista, och dom fruktar för dess kraft.

Så dom prövar att förföra mej med flärd och flyktig prakt.

Men helst vill dom förgöra mej och utplåna min skatt.

Men säljer jag min kista så kan jag inget mer.

Då vet jag inte längre vad som är rätt eller fel.

Då mister jag min styrka, och då är jag inget hot.

Så jag släpper aldrig nyckeln till min egen bilderbok.

2011-08-09: Javisst, Björn Afzelius är det! Från LPn Globetrotter 1980. Text och musik finns i "Björn Afzelius 95 sånger" (Warner/Chappell Music Scandinavia AB 1996).

Han har sagt så här:"Att spela rock'n'roll är inte en fråga om liv och död. Det är betydligt viktigare än så!"

The Voice of Dag Hammarskjöld

2011-07-22T12:35:00.000+02:00

"Den längsta resan" ingår i Hammarskjölds tänkebok "Vägmärken" från 1963. Lyssna till hans röst - ett tal från 1953:

"This I Believe"

"Den värld jag växte upp i behärskades av grundsatser och ideal från en tid fjärran från vår egen och till synes fjärran från de problem en människa ställs inför vid 1900‑talets mitt. Men min väg har inte inneburit något avsteg från dessa ideal. Tvärtom har jag kommit att inse deras giltighet även i vår värld av idag." (Början av talet, i översättning)

Foto från bokomslag: HUVUDLINJER I DAG HAMMARSKJÖLDS VÄGMÄRKEN av Rolf H. Lindholm. En mycket bra introduktion (Books-on-Demand 2006)

Favoritpoet 1: Den längsta resan

2011-07-21T19:05:00.000+02:00

Färdvägen kan kanske även beskrivas så här, som en inre resa.
Författaren var världsberömd av andra skäl;
hans överaskande bok publicerades postumt 1963.
Vem är han?

Den längsta resan

är resan inåt.

Den som valt sitt öde,

som anträtt färden

mot sin egen botten

(finns det någon botten?)

ännu bland er

är han utom gemenskapen,

isolerad i er känsla

såsom den dödsdömde

eller den det förestående avskedet

i förtid viger

åt varje människas slutliga ensamhet.

Mellan er och honom är avstånd,

är osäkerhet –

hänsyn.

Själv skall han se er

alltmera fjärran,

höra edra rösters lockrop

allt svagare.

Per Olov Enquists andra: nytt försök!

2011-07-20T12:28:00.000+02:00

Efter flera försök har jag äntligen läst Färdvägen, Enquists andra publicerade roman. Den är inte svår att läsa – men svår att riktigt begripa, och komma in i. Till slut började jag med bokens avsnitt II, Vridpunkt – ett begrepp som jag kände igen från "Musikanternas uttåg". Och sen läste jag från början!

Berättelsen är en sorts resa, med flera stopp, genom Europa under ett år. En odyssé mellan två kvinnor, mellan två bilolyckor med dödlig utgång, från ett rum tillbaka till samma rum. Se även baksidestexten!

Rent geografiskt har jag försökt följa resenären på kartan (se bild) – och gissat friskt! Ändå är det den inre resan, minnena, anteckningarna, upplevelserna och mötena med några människor som är bokens innehåll och budskap. Där finns även minst en smärtpunkt – en händelse som berättaren återkommer till, och ändrar.

Berättaren, resenären, är en ung man, 26-27 år. Han kallas han eller jag, ibland du. Bokens första sida är en sorts prolog, en återkomst till det arbetsrum han lämnade ett år tidigare. Rummet är nu oförändrat – berättaren "kanske har förändrats". Han intalar sig att de två reskamraterna Kocken och Ilene fortfarande lever. Innan resan kan fortsätta är han skyldig dem följande redovisning. Och "fönstret står öppet".

Romanen består sedan av 3 delar: Rum, Vridpunkt och Toboso, indelade i 4-6 kapitel. Första sträckan är en tågresa söderut en kväll i augusti. Resenären har svårt att "frilägga orsakerna till resan"; kanske är alla former av verklighet i rummet utforskade. Nu rusar verkligheten förbi och han ser sig själv i tågfönstret, som i en suddig spegel. På så sätt är han två. "Jag är inte i behov av en reskamrat." Han har lämnat flickvännen Ellen, skrivit en lapp: "TILLFÄLLIGT BORTREST".

Under färjeresan mot kontinenten undrar han: hur skulle det kännas att drunkna? Han minns vällusten då han höll en kamrat i benen ovanför en fors – och nästan släppte taget. Minnet av en bilolycka två år tidigare dyker nu upp: En ung flicka blir påkörd och dör vid vägkanten, men han hade inget körkort och satt ju i baksätet!

I Tyskland besöker berättaren ett tivoli, förhindrar en misshandel, bryter sig in i en sommarstuga. Minns bilolyckan igen. "Äckligt." Sen liftar han söderut med en godslastbil och får gott om tid att skriva i sin gula anteckningsbok – han sorterar sina minnen som då blir "ofarliga".

Det första längre resuppehållet blir som turist i staden "med den långa strandpromenaden", "den engelska avenyn" (Nice?). Han funderar över händelser i världen, men "världssamvete får andra ha", och han drömmer (igen). Vandrar omkring, men är missnöjd och känner sig löjlig, men vill ändå redovisa sin färdväg, som nu fortsätter med tåg "över gränsen" (Spanien?). I en stad bland bergen får han jobb som diskare på ett hotell. Nu är det oktober. På hotellet lär resenären känna en dansk kock, "Kocken", 35 år, en företagsam men vänlig man, som har mycket att lära ut. Efter att ha stulit två silverljusstakar lämnar de tillsammans staden och reser med tåg söderut, till en ny kuststad med andra kaféer och nya diskjobb. Den gula anteckningsboken dyker upp igen, liksom – bilolyckan.

På en danslokal lär berättaren känna en ung kvinna, Ilene, och de pratar mycket – även om bilolyckan. Nu har han ändrat sin berättelse: "i förarsätet där jag ju satt". Ilene tar hand om honom, blir hans beskyddare, och han känner sig trygg, som i en grotta. Hon blir hans fågelmamma. Kontakten med Kocken är nu sporadisk, men tillsammans ordnar de en dionysisk brakfest. Berättaren ifrågasätter Ilenas tro, hädar ("Det bevisar att du tror."); förnedrar och förolämpar henne. Hon lämnar festen, försvinner, bryter kontakten. För honom blir festen ändå en sorts vändpunkt, en vridpunkt (men jag förstår nog inte riktigt hur). Kocken finns dock kvar, och han tar initiativ till olika skumraskaffärer. De får polisens ögon på sig – och beslutar att lämna landet. Via brev vet berättaren att Ellen släpper honom, så den sista kvällen letar han efter Ilene – och hittar henne. Hon är skrämd, avvisande, men han övertygar: "Du kan göra något med mig," säger han. De återförenas i en kärlekslek och fortsätter samtala hela natten, om drömmar och minnen. "Jag visste att all vår styrka fanns hos henne." Öppenheten. Ilene säger: "Du måste bli en spegelbild av den du vill vara." Han förstår inte; hon förklarar med sagor och liknelser. Och hon förstår honom – med känslan. De har liknande barndomsminnen, som förenar. Ja, hon "blev jag".

I bil reser de tre norrut följande dag. Han känner reskamraternas "trygghet, och min". Ändå kan bilens ruta kännas som en glasvägg mot den passerande verkligheten. De reser till Ilenas barndomshem. Hennes far är änkeman - den förlorade dotterns far. Ensam. "Jag har så många barn", säger Ilene. Detta påverkar stämningen. Resenären befinner sig som i en grotta, "ser världen som ett återsken på väggen". "Nu sitter jag här i min vinternatt." En polarnatt. Rädd att hon skall stanna hos fadern våldtar han Ilene, "på hennes hem,…renhet och öppenhet." Men hon förlåter, villkorslöst.

De stannar några månader. Han får jobb i skogen hos fadern, samlar krafter, känner sig fri, "men utan ledtråd i labyrinten". "Herregud så mycket du har kvar att lära".

Ändå – han har inlett det liv han har kvar "med arbete och sömn". Tidigare kändes det som han (redan) levt halva sitt liv, men "plötsligt strömmar det som en berusning genom mig: jag har ju det mesta av resan kvar!" Denna insikt kostar smärtan av att befrias; kanske förluster. Resenären själv tog bilolyckan som förevändning att bli kvar i sitt rum – men lämnande det.

Mot slutet av sommaren dags för avsked, avslut. Resenären har lämnat oss "den förenklade berättelsen om ett liv". Ilene kör bilen norrut. I backspegeln ser hon delar av hans ansikte – och hans växande tillförsikt. Efter att ha rastat och kört 10 mil in i Danmark händer det. I hög fart går bilen av vägen. "De svävar, lyfta ur smältdegeln, förenade, lånande varandra det bästa och det sämsta". För Resenären, som överlever, återstår "allt".

Kommentarer:

Resenären fick hjälp av sina vänner att mogna, försonas, gå vidare. Tillsammans är de tre som Don Quijotes riddare och hans vänner, ger och tar, speglas, smälter samman som en treenighet (Dulcinea sägs komma från El Toboso!). Även minnet av Ellen spelar med; hennes namn är mycket likt Ilenes.

Flera markörer från det kommande författarskapet finns med: Vridpunkt, frågor om tro och otro, villkorslös förlåtelse, världssamvete, en grotta, polarnatt, reskamrat, beskyddare, speglingar/dubbelseende, en hinna (av glas). Från "Kristallögat" återkommer att samtal om dåtid kan förändra nuet. Och – vid totalt fem tillfällen återvänder berättaren till minnet av den första trafikolyckan, då en ung flicka dog. Han förändrar sin berättelse – till slut var det han själv som körde bilen då. En sann och tidig "smärtpunkt"!

Jesper Svenbro, Hitchcock och Tranströmer

2011-07-07T13:37:00.006+02:00

Jesper Svenbro är född 1944 i Landskrona, i 30 år bosatt och verksam i Frankrike. Han är litteraturforskare och författare. Valdes in i Svenska Akademien 2006. Forskningsområde: klassisk grekiska och det antika Greklands poetik. Publicerat facklitteratur på franska. I diktform har han bearbetat sina fackkunskaper; som kommunicerande kärl. Han kan blanda samiska bilder med antika grekiska. Många dikter handlar om – dikt (metapoesi). Efter hand har han blivit alltmer personlig och självbiografisk. Svenbro har även skrivit essäer, om myrstigar, kostigar och fjärilar!

Jag har nyligen läst en av Jesper Svenbros diktsamlingar, ”Himlen och andra upptäckter” från 2005 (Bonniers). Den består av 26 dikter, mininoveller, och innehåller bl.a. familjebilder och minnen. En samling underbar prosa-lyrik. Till hans familj hör även Sapfo – en kvinna från 600 f.Kr. - och Tomas Tranströmer!

Den första dikten, "Himlen", beskriver en tavla som funnits länge i föräldrahemmet: ”Hvens gamla prästgård” av Gustav Rudberg. Den föreställer ”en bondgård i långt framskridet förfall”, med infallet tak i mossgröna fält. ”Rakt fram, i mitten av bilden,/ en port med två tillslutna dörrhalvor." ”Ovanför taket den ljusa himlen.”

När Svenbro och hans bror satt vid moderns dödsbädd hängde tavlan ”ovanför huvudgärden.”

”Så här efteråt

är jag glad att jag inte var ensam om

att se det jag såg.

Vi var två om att se det.

Det som vi båda under hela vår uppväxt

hade uppfattat som en logdörr,

tillstängd och närmast slarvigt vitmålad upptill,

var i själva verket en genomfart;

den vita färgen var himlens.

För första gången förstod vi

att sikten var fri genom vagnporten

och att det var himlen

som där bortom

stod öppen.”

”Fåtöljen” handlar om Svenbros mödosamma renovering av en antik stol, med fjädrar, sadelgjord, krollsplint, nubb… Stolens inre ”likande ett gammalt vindsrum i miniatyr/ där allt hade täckts av damm”. Omklädningen av fåtöljen tog nio dygn. Hantverk – som dikt.

Dikten ”Scen 115” återberättar – med några överraskande ändringar – en av Hitchcocks bästa filmer, ”I sista minuten” från 1959. I filmen misstänks Roger O. Thornhill (Cary Grant) för ett brott han inte begått – och mardrömsjakten, drevet, drar igång. Men dikten säger att filmen handlar ”om Tranströmer”!

Dikten tar retroaktivt Tranströmer i försvar. Under slutet av 60-talet anklagades han av kritiker på vänsterkanten för bristande samhällsengagemang. Ur dikten: ”Man kände igen/tre svenska ’vänstermän’/ i rollen som öststatsspioner.” Tranströmers lyrik kallades världsfrånvänd. Han påstods hålla estetisk distans, vara passiv.

Och Svenbro drar paralleller mellan filmen och Tranströmers situation då. Han återger filmens viktigaste scener – med Tranströmer som huvudperson. ”Att ha iklätt sig amerikansk kostym!” Ett bevis! ”Fast han bedyrar sin oskuld/ vill ingen tro hans berättelse.” I nyckelscenen (”scen 115”) attackeras han av ett besprutningsplan, utrustat med kulsprutor, och han springer för livet genom ett majsfält.

”Länge förberedde Hitchcock 'scen 115'

i filmen om Tranströmer, -

tills den verkliga berättelsen

äntligen kunde framträda."

Läs Kristian Lundberg! Och läs Bernur!

2011-06-27T15:53:00.000+02:00

Den som har läst Kristian Lundbergs "Yarden" måste fortsätta med "Och allt skall vara kärlek"! Ni andra kan gärna börja med kärleksromanen! Den är som "Yarden"
- med ett mycket viktigt tillägg.

Bernur har skrivit om den här: Bernur om Lundberg
- det räcker!

Per Olov Enquists andra: Färdvägen (1963)

2011-06-22T21:04:00.000+02:00

Jag skall försöka läsa igenom PO Enquists alla böcker och pjäser. "Färdvägen", hans andra bok, kom 1963.
Baksidestexten blir läsbar om man klickar på bilden.
Det känns lite skämmigt: jag klara inte av att läsa den; jag fastnar efter några sidor!

Men jag återvänder gärna till "Ett annan liv" (2008) och där har Enquist själv skrivit
(sid 371):
Han erinrar sig att Ehnmark i Expressen recenserat hans andra bok "Färdvägen"; denne hade då med en skarpslipad slaktarkniv, kanske en machete, huggit denna begåvade, tekniskt sett komplicerade, bitvis gedigna men fullständigt oläsbara roman i mycket tunna skivor, ...

Om tre bra svenska böcker

2011-06-12T11:05:00.001+02:00

Så här skrev Lyran (Lyrans Noblesser) den 7 juni:

Tematrio - Flaggdagen

Nationaldag var det igår och det gjorde att jag glömde att det var måndag och därmed tematriodag. Veckans tema handlar såklart om vår inhemska litteratur. Berätta om tre bra svenska böcker som du läst sedan förra nationaldagen!

Detta är mina bidrag - tre bra svenska böcker som jag läst nyligen:

1."Och allt skall vara kärlek" (2011) av Kristian Lundberg (född 1966). Kristian Lundberg skriver om sitt liv, i Malmö. Han har publicerat ett tjugotal böcker, från lyrik till kriminalromaner. År 2009 kom "Yarden", som han fick Ivar Lo-Johansson-priset för. I den boken berättar författaren om svåra uppväxtförhållanden, missbruk, skrivande. När ekonomin rasar återvänder han i 13 månader till kroppsarbete under nästan förnedrande förhållanden. Det han skriver under tiden blir "Yarden". Men - han vågade inte skriva om - Kärleken, som återkom, drabbande. Den nya boken är som "Yarden", med ett mycket viktigt tillägg: den villkorslösa kärleken från den kvinna han älskade 17 år tidigare - och alltid har älskat.

2. Nina Solomins "ok, amen" från 2001. Nina Solomin är född 1973 och chefredaktör för tidningen ViLÄSER. 1996-98 bodde hon i stadsdelen Williamsburg i New York för att lära känna chassidiska, ultraortodoxa judar. Där lever de enligt gamla mönster i en enklav mitt i storstaden. Efter flera trevande försök blir hon så småningom tillräckligt insläppt i deras krets och får lära känna - om än med många reservationer - flera märkliga personer, livsöden. Som läsare får man en inblick i denna slutna värld, och Nina Solomin berättar rörande och roande.

3. "Jag lutar åt Gud" (2010) av Tomas Sjödin född 1959. Tomas Sjödin är författare, pastor och föreläsare. I 13 år har han skrivit krönikor i Göteborgs-Posten. Här är 85 av dessa. Han utgår från sin vardag, gärna från familjens renoveringsobjekt, huset i Tuve. I centrum av huset finns en massiv murstock - och alla golv lutar mot detta centrum. Även hans vardagsberättelser, underhållande, tankeväckande och med stor igenkänningsfaktor lutar - nämligen åt Gud.

Per Olov Enquists första - och jag

2011-05-28T13:47:00.001+02:00

SÅ HÄR SKREV JAG HÄR PÅ BLOGGEN I JANUARI:

"Jag läser böcker med papper och penna till hands. Antecknar. Och jag slår upp namn och platser, letar kartor, kanske foton. På så sätt minns jag bättre. Så har jag 'alltid' gjort.

Att överföra detta till en bokblogg kändes naturligt, och ganska enkelt. Men jag har märkt att detta skrivande tar mycket tid - kraven på mig själv blir för stora.

Så - av detta skäl och några till - tar jag nu paus; från bokbloggs-skrivandet. Men inte från läsandet: jag kommer alltid att läsa böcker. Dessutom kommer jag att läsa en mängd av alla fantastiska bokbloggar - och troligen bli flitigare med kommentarer."

OCH SÅ HÄR:

"Och jag skall läsa alla PO Enquists böcker!"

Så – upp till bevis på detta "djupdyk" (som Holly Hock säger)!!

Per Olov Enquist debuterade hösten 1961 – för 50 år sedan! - på Norstedts med romanen ”Kristallögat”. Honorar: 1000 kr. 164 ex sålda. Resten är historia.

1961 var jag flitig kund på biblioteket, bokslukare, Jules Verne, Enid Blyton.

Enquist var då 27 år, medverkade i UNT med bokrecensioner och skrev på en avhandling om författaren Thorsten Jonsson. (Jonsson översatte och var påverkad av Hemingway.) Jag minns inte så mycket från 1961 – det skulle dröja många år innan jag läste något av PO Enquist - men min uppväxt påminner en del om hans...

KRISTALLÖGAT 1961

Ung, ensam kvinna (Jenni) möter en vår ung man (Jens) på en fest. De fortsätter att träffas. Jens uppmanar Jenni att berätta om sitt liv. Hon berättar valda fragment, börjar om på samma berättelse, ändrar. Om ensamhet, utanförskap. Ett problembarn. Följande vår reser Jenni ensam på fjällsemester, förändrad, mera öppen, på väg ”mot något annorlunda” tack vare sin berättelse. Hon dansar, har roligt och ”över dem snurrade en kristallkula” (= Kristallögat).

PO Enquist har sagt att han ”döljer sig i” Jenni; vill inte avslöja sig. Genom hela berättelsen speglar sig Jenni i Jens. ”Jens, Jenni: Förväxling intill förblandning.” Tack vare sin berättelse förändras Jenni; försonas med sitt liv, går vidare. Jens blir som en katalystor. Jenni: ”Jag berättade vad som hände.”(sid 46). Jens: ”Du berättade din historia, och den förändras och du förändras med den. Sanningen är oviktig; det enda som är viktigt är du själv. Det som verkligen hänt är trivialt och ovidkommande… Men ditt nuvarande jag kan förändra minnet, och det ger dig oändliga möjligheter.” Detta tycks vara bokens budskap: nuet går att påverka, att förändra.

Enligt författaren är "Kristallögat" en "i grunden ointressant roman". Trots att han döljer sig finns tydliga spår av (den kommande) Enquist! När Jenni krossar en vas försöker hon hitta ”nyckelbiten som skulle förena skärvorna till en helhet igen.” Som barn ensam, dold som i en grotta. När Jenni vill sluta berätta säger hon: ”Jag lämnar dig vid grottans mynning, utgångspunkten.” Här finns ”ensamhetens grottor”, ”vinden från ishaven”, april i ”snöviddens tecken”, minne av att sitta längst bak i ett kapell och en gåva från farmor (”Hoppas du inte försmår min lilla gåva”). Och det finns mer! Det är nu han börjat "knåda" språket! "Framtala är ett knådat ord." I "pannrummet i källaren insätter han ett bord och en stol" (båda citaten ur "Ett annat liv").

Flera av Jennis minnen skulle kunna bli det PO Enquist senare kallar ”smärtpunkter”, men endast ett sticker ut, och påminner om novellen ”Mannen i båten” (1969): Jenni och den yngre kamraten Annika har varit och badat. På hemvägen sitter de på randen av ett sandtag. ”Jag minns den dagen särskilt väl” (s 50). ”Jag hade lovat ta hand om henne." ”Så med ens visste jag…” ”Ett stort och mäktigt dån” – och Annika var borta. ”Efter dånet kom lugnet, ett lugn som var stort och mäktigt och förlamande, grep omkring sig, och underlade. Jag tittade ner på sandsidan, men såg henne inte. Bilden av en arm svängande över en glidande yta fanns inom mig, jag visste inte om jag någonsin sett den eller om jag drömt. Hon var försvunnen.” Annika begravs i sanden. Dör. Jenni blir sjuk och vårdas på sjukhus.

Jenni och Jens slutar träffas efter några månader. ”Jenni behöver honom inte längre." ”…han förstörde min sköld.” Hon är ”färdig”, på väg att (kanske) finna "en förändrad utgångspunkt" – med nya ögon, som ”verkade mycket ljusa och stora.”

Den här romanen är ändå inte så dålig! Samtal kan förändra. Men Enquist är ännu inte Enquist. Mycket liknar Hjalmar Söderberg i "Martin Bircks ungdom", som Nina Frid skrev på en blogg 2010. Jag håller med. Och jag tycker det är väldigt roligt med spåren mot framtiden – det är bara att leta. Det är en bra utgångspunkt!

Jämför citatet från Nicole Krauss i GP nyligen: "Minne är aldrig något så enkelt som en kronologisk genomgång av det förflutna, utan en sant kreativ akt. Vi glömmer stora stycken av det som hänt oss, och kommer bara ihåg fragment som vi sedan ändrar. Hjärnan mäter och väger fragmenten inbördes, och radar upp dem som pärlor i ett halsband för att skapa en berättelse. Vår självbild blir på så sätt i mångt och mycket ren fiktion. Ändå är det så vi väljer att se oss själva."

Per Olov Enquists första

2011-05-22T20:18:00.000+02:00

Missa inte filmen Gone Baby Gone (Lehane) ikväll!

2011-05-22T20:00:00.000+02:00

Filmen som "får Morden i Midsomer att framstå som Åsa-Nisse" enligt Mats Johnson, GP!!

Nicole Krauss i dagens GP

2011-05-22T13:11:00.000+02:00

I dagens GP (Göteborgs-Posten) har Maria Domellöf-Wik skrivit en intressant artikel om Nicole Krauss och "Det stora huset". Artikeln innehåller en del nytt (jämfört med andra recensenter). Jag hittar ingen länk till artikeln (men till två andra i GP!):

Per Planhammar GP, Sara Ullberg, GP

Kort sammanfattning av Maria Domellöf-Wiks artikel:

Nicole Krauss är intresserad av arkitektur. Både rent faktiskt och som metafor för sitt skrivande: om poesin är ett rum så är romanen ett helt hus.

Det stora huset är hennes mest personliga roman.

För henne handlar skrivandets hjärta om empati. "När du skriver, särskilt på det viset som jag skriver: väldigt intensivt i första person, som ett slags bekännelse, och du är inuti dessa människors huvuden så börjar det alltid med en undran: hur är det att vara den här personen?"

Sorg, förlust, nostalgi och minne som begrepp ‑ även minnesförlust ‑ är centrala teman i Krauss författarskap. Varför just det är så centralt har med hennes judiska familjehistoria att göra, berättar hon.

"Minne är aldrig något så enkelt som en kronologisk genomgång av det förflutna, utan en sant kreativ akt. Vi glömmer stora stycken av det som hänt oss, och kommer bara ihåg fragment som vi sedan ändrar. Hjärnan mäter och väger fragmenten inbördes, och radar upp dem som pärlor i ett halsband för att skapa en berättelse. Vår självbild blir på så sätt i mångt och mycket ren fiktion. Ändå är det så vi väljer att se oss själva."

Att bli förälder är också något väsentligt i hennes liv, som i grunden förändrat henne på ett oåterkalleligt vis.

"Jag har svårt att tänka mig något som skulle kunna påverka mig mer. Jag kommer nog att i resten av mitt liv se tillbaka på den här boken som min enda möjlighet att absorbera alla dessa nya känslor av bräcklighet, alla nya frågor, orosmoment och reflektioner. Det här var mitt svar på att just ha fått barn, och halvvägs in i skrivandet bli mamma en gång till."

Intryck av Nicole Krauss 3 maj 2011

2011-05-04T21:46:00.003+02:00

Till er som vill ha en rapport från intervjun (bokstödet, Den besatta (”hur var hon?”)) och ev.andra, som vill veta.

Igår kväll besökte Nicole Krauss Kulturhuset i Stockholm för att berätta om sin nya roman ”Det stora huset” (”Great House”), som ges ut av Brombergs. Jag var där. Fullt hus. Hon intervjuades av Andreas Ekström (tänk ”Google-koden”), som var mycket bra. Påläst. Nicole Krauss – hur var hon? Mörk, klädd i mörka långbyxor och kavaj, sympatisk, lite försiktig men ingalunda mjäkig, artig (både mot Ekström och publik). Fokuserad. Hon ville berätta om sin nya bok! Inte återberätta den (i så fall onödigt att skriva den), men dela med sig av tankarna bakom, processen.

Nicole Krauss beskriver romanen (skrivandet) som ett hus, byggt inifrån. Inga ritningar, inga skisser, ingen färdig story innan hon börjar skriva. Hon börjar på sidan ett. Ingen får veta vad Nicole Krauss skriver. Först när hon ser en helhet och att ”huset” hänger ihop kan hon läsa ur romanen för någon, göra justeringar. Då är hon trygg i sitt hus. Klart är bygget då det står för sig själv – och då är författaren utelåst. Sedan kan det uppstå ett samtal mellan författaren och läsaren; boken samlar på sig även läsarens tankar. Vi har olika nycklar till huset.

Nicole Krauss ville gärna skriva (ännu) en bok som ”she was ment to write”. Under sin första graviditet sög hon åt sig allt som hade med föräldraskap och barn att göra – något hon ville överföra till denna roman. Samtidigt funderade hon mycket på ”the burden of inheritance”: vad tvingas vi överta, vad lämnar vi över till våra barn - värderingar, föremål – och hon kände en ökad förståelse för sina föräldrar. Som en symbol för detta arv såg hon det anskrämliga och mycket stora skrivbordet, byggt på plats i familjens hus, omöjligt att flytta utan att demontera och förstöra. Under graviditeten läste hon som besatt allt om Chile under Pinochet på 70-talet: om människor som försvann, mördades; familjer som splittrades. Hon läste böcker av Roberto Bolaño (chilensk författare som tidvis levde i landsflykt och dog 2003). Även hennes judiska bakgrund gjorde sig påmind (mor- och farföräldrarna överlevde Förintelsen). När templet i Jerusalem skövlades och brändes år 70 blev judarna utspridda och berövades sin plats för tillbedjan. Som reaktion på denna oerhörda förlust startade en rabbin en skola på en annan plats; skolan kallades ”The Great House”. En drastisk förändring krävdes för att kunna gå vidare. Ordet blev viktigare än orten. Templet blev en bok.

Av dessa byggstenar och intryck skapades romanen ”Det stora huset”, där olika personer kommer till tals, berättar om livsavgörande kriser och förluster, sjunger sina sorgesånger. De flesta berättelserna i romanen byggs runt det anskrämliga skrivbordet. En chilensk poet hemsöker boken, en författare förlorar förmågan att skriva utan detta skrivbord, en man försöker försonas med en son, en änkeman frilägger hustruns livslånga hemlighet, en antikhandlare letar fanatiskt efter möbler (skrivbordet igen!) som stulits från judar under nazisttiden – medan hans barn tvingas växa upp känslomässigt deformerade och rotlösa. Vad finns istället om vi saknar en plats att komma hem till?

Nicole Krauss' funderingar utlösta av föräldraskap är alltså grunden för ”Det stora huset”. (Hos maken ledde sonens födelse till att han skrev en bok om mat: ”Äta djur”.)

Efter intervjun lyckades jag komma bland de första i kön för att få min bok signerad.

Återkommer ev med en recension – men först ska Kiki och jag träffas och prata om boken!

Nicole Krauss till Stockholm

2011-04-30T12:31:00.000+02:00

Och jag åker till Stockholm från Varberg idag! Först några dagar med barnbarnet Jompa.

"Lyran" får beröm av Dorotea!

2011-04-16T12:39:00.000+02:00

I dagens GP en artikel om bokbloggar av Maria Domellöf-Wik: "Bokbloggar tar över". Dorotea Bromberg berömmer Jessica Björkäng (från Bokhora) och Lyrans Noblesser.

Om "Lyran" säger Dorotea Bromberg: "Hon som driver Lyrans nobless är påläst som tusan, ja, det är så man förundrar sig."

Bra jobbat, och GRATTIS säjer jag.

Finns författare från Falköping?

2011-04-11T20:02:00.000+02:00

I dagens bokblogg har Lyran (Lyrans Noblesser idag) temat Hembygden. Med tre exempel från Värmland uppmanar hon sina läsare: ”Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!”

På besök i hembygden Falbygden/Falköping letade jag i en bokhylla. Och fann bla. dessa:

Ronnie Sandahl. Född i Falköping 1984. Författare, regissör. Krönikör i Aftonbladet.

”Vi som aldrig sa hora” (W & W 2007) – en roman vars titel verkade stämma med min uppväxt 30-35 år tidigare. Om vilsenhet i 20-årsåldern. Killar och tjejer. Lämna småstaden eller inte? Huvudpersonen Hannes misslyckas i Stockholm och återvänder med svansen mellan benen. Här finns Falbygdens Ost, gånggrifter, staden i skuggan av platåberget Mösseberg. Ändå - kanske allmängiltig.

Marianne Ahrne (född 1940). Bodde som barn hos sina morföräldrar i Falköping.

I ”Falköpings fångna leoparder” (2001) återvänder hon som vuxen till småstaden och minns.

Lennart Dahl: blind poet. Levande 1922-1993. Han stannade kvar, fann sin roll som sanningssägande poet – med skarp syn. Diktade om stad och bygd – och mycket annat. Jantelagen i Falköpingstappning (Ranten är en del av Falköping):

”Inga träd

får växa upp

i himlen här”

Ur ”Berättelsen om träden i Rantestad”

En minnesbok om Lennart Dahl kom 1996, av Jan-Olof Andersson (Förlag Norders bokhandel).

Och det finns fler:

Niklas Schiöler (född 1964). Författare och litteraturvetare. Produktiv fd pingisspelare!

Krister Brandt (1943-2005). Mycket uppskattade lärare och författare, som skrev skrönor/krönikor under pseudonymen Astrid Gogglesworth.

Juli Zeh - "omodern och politisk"

2011-04-08T21:55:00.001+02:00

I Göteborgs-Posten (GP Kultur) fanns förra lördagen (den 2 april) en intressant intervju med Juli Zeh. Jag har inte lyckats hitta artikeln på GPs hemsida, men författaren Martin Röshammar har en blogg, där han publicerat artikeln.
Läs här: Zeh, Röshammar, GP Kultur

"Filosofi och litteratur hör ihop och
då kan du inte bli för filosofisk!"

Nytaget foto från GP

Virtuell bokcirkel - "Nedstörtad ängel" av PO Enquist

2011-04-02T23:56:00.000+02:00

I ”Ett annat liv” berättar PO Enquist att ”Nedstörtad ängel” är ”en kärleksroman”. Och han säger om sig själv: ”Det är en tunn bok eftersom det var ett mirakel att den över huvud blev skriven, då vid 80-talets mitt. Det gick att skriva under någon morgontimma när han var nykter, sedan icke, därav formatet.” Detta är den enda roman PO Enquist skrev under 13 år fram till 1991, då ”Kapten Nemos bibliotek” gavs ut.

På söndag kväll den 3 april kl 20 leder Nina Frid en virtuell bokcirkel om den boken!
Gå in på: http://www.bokcirklar.se/

Bokomslag som liknar varandra

2011-04-02T20:18:00.041+02:00

När Kim Thúys "ru" kom ut och började synas på olika bokbloggar tyckte jag att jag kände igen boken, ja att jag hade läst den! Men det var ju orimligt!

Samma sak tyckte jag om omslaget till "ingen riktig kvinna" av Virginie Mouzat. Men det var ju inte heller rimligt!
Fast när man ser bilderna/bokomslagen kan man väl ändå förstå min förvirring?
Om "Snö" (på sv 2004) av fransmannen Maxence Fermine, föddd 1968, skriver förlaget Forum:

"17-årige Yuko lever i norra Japan i slutet av 1800-talet. Alla i hans familj är antingen präster eller krigare, men Yuko trotsar traditionen och bestämmer sig för att bli poet. Han fascineras av snön och skriver underbara haikudikter som försöker fånga dess vithet. Till sin läromästare får han den gamle, blinde Soseki, Japans störste målare och före detta samuraj. Han berättar för sin elev om sitt händelserika liv och om kärleken till lindanserskan Snö. Och han lär Yuko att om man vill bli en fulländad poet måste man även behärska målerikonsten, musiken och kalligrafin. Och inte minst kärlekens konst…

Snö är en oförglömlig, vacker berättelse som vibrerar av skönhet och är fylld av livsvisdom."

Jag kan bara instämma. 109 sidor.

Ludmila Ulitskaja en trappa ner...

2011-03-25T13:10:00.001+01:00

Den ryska författaren Ludmila Ulitskaja är född 1943 och bosatt i Moskva. Som ung kopierade hon Solzjenitsyns böcker. Det var förbjudet och hon avskedades från sitt arbete.

Senare blev hon själv författare med debut 1993. Hon är väl känd i sitt hemland.

Romanen "En munter begravning" kom på svenska 2007.

Läs om den hos Kiki på ensidatill

Läs om "Kärlekens historia" hos bokmania!

2011-03-23T20:14:00.002+01:00

Det är roligt att läsa positiva och entusiastiska presentationer av bra böcker - både sådana man läst själv och för att få nya boktips.
HÄR är ett bra exempel. Kolla!!

"Kärlekens historia" är rolig och full av fantasi. Ett bokmanus spelar stor roll.

Nicole Krauss' nya "Great House" ("Det stora huset") är helt annorlunda!
Fyra olika berättelser och ett förskräckligt, skrymmande skrivbord.
Kommer på svenska under våren.

Kort rapport från två bokcirklar

2011-03-08T21:02:00.001+01:00

Även om jag inte skriver så mycket här så fortsätter jag att läsa. På tåget, i soffan.
I en bokcirkel i Göteborg pratade vi häromdagen om "tant Julias" egen bok om livet med Mario Vargas Llosa, Julia Urquidi: Lo que Varguitas no dijo ("Vad lille Vargas inte berättade"), där hon gav sin egen version av deras förhållande.

Och i Varberg är jag med i Kiki M´s bokcirkel. Hennes entusiasm och besatthet av böcker smittar av sig. Läs hennes rapport om vår läsning av Agnès Desartes "ät mig" här

På fredag blir det "En munter begravning" av Ljudmila Ulitskaja.

Kort om Siri Hustvedts nya

2011-03-05T14:17:00.000+01:00

Siri Hustvedts nya "The Summer Without Men" är ute! Den är kort och innehållsrik. Den är rolig, smart, tankefull, klok. Och lite elak mot män... som här:
"The book club is big. It has been sprouting up like proverbial fungi all over the place, and it is a cultural form dominated almost entirely by women. In fact, reading fiction is often regarded as a womanly pursuit these days. Lots of women read fiction. Most men don't. Women read fiction written by women and by men. Most men don't. If a man opens a novel, he likes to have a masculine name on the cover; it's reassuring somehow. You never know what might happen to that external genitalia if you immerse yourself in imaginary doings concocted by someone with the goods on the inside. Moreover, men like to boast about their neglect of fiction: 'I don't read fiction, but my wife does.' "

Ulla Roseen håller på med den svenska översättningen.

Läs mer om boken hos Kiki denbesatta och Bokhora Johanna L

Kort om Nicole Krauss´ "Great House"

2011-02-20T18:17:00.000+01:00

I en intervju i senaste numret av "ViLÄSER" (här) frågar Nicole Krauss: "Vad är det föräldrar lämnar efter sig till sina barn? Vad för vi omedvetet vidare av känslor, värderingar och sätt att se världen på?"

Och jag har fortsatt att läsa hennes nya bok, "Great House". Den kommer på svenska under våren ("Det stora huset").

I romanens olika delar får man följa ett monstruöst skrivbord, som vandrar runt mellan olika personer. Men troligen handlar boken om mer än ett skrivbord! Frågan är vad själva titeln symboliserar, och hur detta kommer fram i romanen! Är det någon som funderat på det?

Nicole Krauss gillar "Om natten i Chile" av Roberto Bolaño.
Det gör jag också.

Läsare med träsmak

2011-02-17T22:43:00.001+01:00

Med hälsning till den nyfödda Skövde bokcirkel och dess fantastiskt fina logga!

Om att städa i bokhyllorna...

2011-02-13T16:00:00.000+01:00

Häromdagen skulle min fru K och jag rensa ut böcker ur våra bokhyllor. Vi behövde mer plats...

Så här gör vi då:

Först drar K ut de böcker hon kan tänka sig att rensa bort. Sen gör jag samma sak + trycker tillbaka de böcker K valt men som jag vill behålla.

Till sist gör hon samma sak med de böcker jag valt.

Summa: -10 böcker till second hand.

Oftast blir det noll.

Nytt nummer av VI LÄSER!!

2011-01-24T17:24:00.001+01:00

Nytt fullmatat nummer med massor att läsa och titta på!
Några av mina favoriter:
Yukiko Dukes intervju med Nichole Krauss (som bl.a. gillar Bolanos "Om natten i Chile" - och det gör jag också)
Sju barnboksskapare (som barnbarnen gillar)
Rapport från Bokcafé Pilgatan i Umeå (där har jag varit!)

Tidningen ViLÄSERs hemsida

Favoriter: Låntagares skyldigheter

2011-01-14T19:59:00.002+01:00

Även om jag nu tar paus - och funderar på att pensionera mej
- så kan jag hitta en del roligt i arkivet:

Nu tar jag en paus

2011-01-08T20:03:00.000+01:00

Jag läser böcker med papper och penna till hands. Antecknar. Och jag slår upp namn och platser, letar kartor, kanske foton. På så sätt minns jag bättre. Så har jag "alltid" gjort.
Att överföra detta till en bokblogg kändes naturligt, och ganska enkelt.
Men jag har märkt att detta skrivande tar mycket tid - kraven på mig själv blir för stora.
Så - av detta skäl och några till - tar jag nu paus; från bokbloggs-skrivandet. Men inte från läsandet: jag kommer alltid att läsa böcker. Dessutom kommer jag att läsa en mängd av alla fantastiska bokbloggar - och troligen bli flitigare med kommentarer.
Och det kommer nog att hända att jag återvänder hit + lämnar ett bidrag här nu och då.

Alltså: mer tid över för
familjen, snickarboden. Och jobbet tar ju också tid!

Förresten - just nu läser jag

Nicole Krauss: "Great House" (kommer på svenska i vår). Den är helt annorlunda mot "Kärlekens historia". Kan någon säja mej vad hon egentligen vill berätta, i Great House?!

Joseph Roth: "Judar på vandring"

Michèle Lesbre: "den röda soffan". Har läst den i månader, för den tar aldrig slut! En lång resa...
"Den längsta resan är resan inåt" skrev Dag Hammarskjöld. Lesbre reser dessutom den transsibiriska järnvägen!

oksanen x 3

"Spill" av Sigrid C. Gillar den, vill inte släppa den!

Och jag skall läsa alla PO Enquists böcker!

Filmtips för den som läser Austers "Sunset Park" (och inte somnar i soffan):

"The Best Years of Our Lives".

Går att få tag i, MovieLine tex.

Om julevangeliet, Philip Pullman och Jesus Kristus

2010-12-22T19:44:00.001+01:00

Snart är det dags att läsa julevangeliet. Lukas kapitel 2 i Bibeln.
Så här börjar det:

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.” Medan Josef och Maria befann sig i Betlehem ”var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade och lade honom i en krubba,…”

Philip Pullman är engelsman född 1946. Han har fått fina priser för sitt författarskap, och är känd för fantasy-trilogin ”Den mörka materian” (del 1 heter ”Guldkompassen” och är filmad). Han är även känd för sin kritik av (den katolska) kyrkan och den etablerade religiösa makten. I år har han publicerat en berättelse om Jesus (och) Kristus – en berättelse ”om hur en berättelse blir till”. Men det ”är inget evangelium”. Bokens titeln är ”Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren” (Leopard förlag).

Evangelium betyder ”goda nyheter”, det kristna frälsningsbudskapet. Pullmans berättelse följer till stora delar, även ordagrant, Bibelns evangelieberättelse, med små modifieringar. Många av de händelser, där Jesus är huvudperson i Bibeln, finns med i Pullmans bok. De följer mycket nära bibeltexten, men med tillägg och jämkningar. Det är ibland svårt att skilja Pullmans text från Bibelns, förutom när han berättar om stallet i Betlehem: Maria föder nämligen tvillingar. Den första pojken är stark och frisk. Han kallas Jesus. Lillebror är ynklig och klen. Han får ett alldeles vanligt namn, men kommer att kallas Kristus (som herdarna sagt). När de växer upp är Jesus aktiv och busig, ställer till problem. Kristus är eftertänksam, iakttagande, grubblande – och ställer till rätta.

Som vuxna hör bröderna Johannes döparen predika. Jesus döps av Johannes. Kristus står i bakgrunden, registrerar. Han ser en fågel sätta sig i ett träd…Därefter börjar Jesus predika, och Kristus antecknar allt, ibland med hjälp av en av lärjungarna. Men Kristus lägger in egna tolkningar. Han uppmuntras till detta av en mystisk man, som besöker honom flera gånger. Vi får aldrig veta vem främlingen är, men han uppmanar Kristus att skriva ned ”sanningen” – inte enbart det som verkligen händer, och sägs. Jesus är i historien och tiden, men Kristus skall skriva Guds ord, det som är utanför tiden. Det som är mörker omvandlas så till ljus – och för detta krävs justeringar. Kristus skall skriva om det ”som borde ha skett”. Hans berättelse om vad som hände när Jesus döptes förändras, liksom många andra händelser. Jesus undervisar om ”Guds rike”, Kristus skriver ”Guds rikes historia”, något att bygga framtiden på.

Även när Jesus protesterar skall Kristus håll fast vid ”sanningen”. Han ändrar och tillrättalägger – genom hela berättelsen. Att Jesus uttrycker tvivel på sitt uppdrag och på Gud i Getsemane trädgård spelar nu egentligen ingen roll. Historien rullar på. Främlingen har även tagit upp frågan om offer, att ”Gud sätter sitt folk på svåra prov”: Kristus måste vara beredd på att någon måste dö, liksom i berättelsen om Abraham och Isak i GT. Han kommer även att delta aktivt när Jesus tas tillfånga – och vid uppståndelsen efter Jesu död.

Pullman återberättar alltså evangeliet med mycket små förskjutningar. Hans sanning är inte Bibelns, men han vill visa på hur Kyrkans dokument bygger på en bedragares tillrättalagda texter. Pullman har själv sagt att en av hans avsikter är att få folk att själva läsa Bibeln, när de läst hans bok – men jag vet inte varför man skall gå den något förvirrande omvägen via Pullman. Vill man sen läsa en tolkning av Bibeln finns andra som gjort det bättre. Göran Tunström har skrivit ”Ökenbrevet”, Lena Einhorn ”Vad hände på vägen till Damaskus?” Eller varför inte se filmen ”Life of Brian” med Monty Python?

Erasmus (1466-1536) om att köpa böcker...

2010-12-18T19:02:00.000+01:00

Erasmus (av Rotterdam) var verksam som tänkare, författare och akademiker vid flera orter i Europa.
Om att köpa böcker har han sagt:

"When I have a little money, I buy books; and if I have any left,
I buy food and clothes."

(Tack Siv M.)

"Auggie Wren's Christmas Story" av Paul Auster

2010-12-10T19:20:00.004+01:00

När Paul Auster ett år fick i uppdrag att skriva en julberättelse saknade han idéer. Men hos tobakshandlaren på hörnet, han som säljer Austers Schimmelpenninck, fick han en berättelse serverad – mot att han bjöd på lunch. Detta blev "Auggie Wren's Christmas Story", först publicerad i The New York Times den 25 december 1990.

Som bilderbok kom den 2009, illustrerad av ISOL, som egentligen heter Marisol Misenta och är född i Buenos Aires 1972. Hon var nominerad till 2007 års "Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne". Boken gavs ut av Faber and Faber 2009.

Holly Hock skrev om boken i december förra året (här ).

Denna korta berättelse ligger som grund för filmen Smoke från 1995 av Auster och Wayne Wang. Filmen huvudperson är Paul Benjamin, Austers alter ego, som spelas av William Hurt. Auggie görs av Harvey Keitel. Varje dag samma tid har Auggie fotograferat gatuhörnet utanför sin butik. Han visar dessa foton för Paul Benjamin, som är måttligt intresserad – tills han på ett foto plötsligt upptäcker sin fru, som nyligen dött. Om detta, om julberättelsen och om ett komplicerat far-son-förhållande handlar filmen, som är en av mina favoriter. Men filmen är tyvärr svår att hitta.

Paul Auster ”Sunset Park”: Saknad och sorg. En hyllning till livet – som det nu blev.

2010-12-01T19:55:00.009+01:00

Paul Austers 16:e roman ”Sunset Park” (Henry Holt) är ännu ej översatt till svenska. Flera av hans tidigare verk är berättelser i en berättelse. Metaromaner. Flera av romanerna innehåller:

1. En manlig huvudperson med litterära intressen (författare, förlagsmänniska). Han är desillusionerad och har ofta varit utsatt för våld, olycka eller sjukdom, som definitivt ändrat hans liv.
2. En intertextuell lek. I slutet av berättelsen avslöjas, ibland drastiskt, att allt som berättats var osant, inte var som det verkade. Eller historien rinner ut i sanden.
3. Den amerikanska nationalsporten baseboll i ngn form. Så är det redan i ”Sqeeze Play” 1984 (publicerad under pseudonymen Paul Benjamin, Austers två förnamn).

Men: ”Sunset Park” är inte en roman, där vi först lär känna en huvudperson och sen i slutet finner att han är totalt påhittad och obegriplig! Berättelsen utspelas i skuggan av den ekonomiska kollapsen i USA 2007, Irak-kriget, andra världskriget. Död, sorg och saknad. Alla påverkas av detta, på något sätt. ”Sunset Park” har egentligen två huvudpersoner, med egna kapitel. Även flera av de övriga karaktärerna är huvudpersoner i egna avsnitt.

Miles Heller, 28, är en av huvudpersonerna, en antihjälte. För 7 år sedan lämnade han plötsligt New York, övergav sina föräldrar, avbröt sina framgångsrika studier, bröt kontakten. Flyttade runt, hamnade i Florida.
Fadern (född 47), Morris, är den andra verkliga huvudpersonen. Han är bokförläggare, som försöker rädda äktenskap och firma. Dessa två personer dominerar boken. Miles känner skuld; tror han orsakat sin fosterbrors död. Och Morris sörjer sin frånvarande son, Miles.

Berättelsen inleds sommaren 2008 i Florida, där Miles jobbar med att fotografera och tömma övergivna hus (i den ekonomiska krisens spår). Han har en minderårig kubansk flickvän, Pilar. En olaglig relation. Miles uppmanar henne till att bli självständig, fortsätta på college. Han ser hennes möjligheter. När Miles utpressas och hotas av Pilars äldre syster flyr han Florida, och återvänder ensam till New York. Flyttar in i ett övergivet hus (med el och vatten!) vid Sunset Park. Där dominerar Bing Nathan: en gammal kompis, som själv valt att leva i visst förfall och vanvård. Men boendet är gratis! Han anser sig leva på ruinerna av en raserad värld, drömmer om att forma en ny verklighet. Tvärs över gatan ligger en stor kyrkogård. Stadsdelen är solnedgång.

Bing reparerar gamla, tekniska prylar i sin butik ”The Hospital of a Failed World”. Ellen Brice och Alice Bergstrom bor också i huset. De tre är jämngamla med Miles. Ellen är dansare och konstnär, samt fastighetsmäklare. Hon gör erotiska bilder.
Alice är en skandinavisk flicka. Student. Skriver på en avhandling om Wiliam Wyler’s film från 1946: ”The Best Years of Our Lives”. Filmen handlar om att klara tiden efter ett krig, om möten mellan civila och hemvändande, krigsstörda soldater.
Morris är skild från Miles’ mor, Mary-Lee, en välkänd skådespelare, som gästspelar på Broadway i Becketts ”Happy Days”, där hon har huvudrollen som Winnie. Pjäsen är en allegori över det mänskliga livet, som är allt annat än lyckligt! Morris är gift med Millie, universitetslärare. Hennes son Bobby dog som tonåring, när Miles knuffat honom ut i gata. Att det var så har han inte berättat för föräldrarna. Dödsfallet har präglat makarnas relationer.

Auster har vävt in många av sina intressen och upplevelser hos de olika figurerna. Han gör det på ett mycket levande och trovärdigt sätt. Berättelsen är fylld av olika parallellhändelser, teman med variationer. Personerna tacklar sina liv och sorger på olika sätt; men levande. Filmer, teater, böcker och konst vävs in, liksom anekdoter om olika kända basebollspelare. Språket är rikt, meningarna ibland mycket långa, vilket kräver uppmärksam läsning, personbeskrivningarna detaljerade. Sorg och död spelar stor roll, men dominerar inte.

Paul Auster har med denna roman avvikit från det som blivit typiskt för honom. Han har återvänt till, och öst ur, sin ”The Invention of Solitude” (fr.a. del II ”Minnets bok”) från 1982. Där finns fäder och döda söner (Mallarmé, Rembrant), där finns Anne Frank, som kunde ha blivit något stort. Rädslan att förlora ett barn. Auster gråter i Anne Franks tomma rum, med gamla filmaffischer på väggarna. ”It was there, he later realized, The Book of Memory began”.

”Sunset Park” är en modern berättelse om den förlorade sonen, och hans far. Jag tror att Auster, 63, med denna roman har velat ge oss en enda hyllning till livet – som det nu blev. ”Remember, boy! Bankruptcy is not the end! It’s just a new beginning!”

Ur Paul Austers "Sunset Park": en kärleksförklaring

2010-11-29T14:39:00.000+01:00

Boken har två huvudpersoner: en far, en son. Morris och Miles. Deras relation är en berättelse om den förlorade sonen, som varit borta i sju år, och faderns smärtsamma längtan. Miles älskar Pilar, och ger henne följande kärleksförklaring (sid. 203-204):

"The joy of looking at her face again, the joy of holding her again,
the joy of listening to her laugh again, the joy of hearing her voice again,
the joy of watching her eat again, the joy of looking at her hands again,
the joy of looking at her naked body again, the joy of touching her naked body again, the joy of kissing her naked body again, the joy of watching her frown again, the joy of watching her brush her hair again, the joy of watching her paint her nails again, the joy of standing in the shower with her again,

the joy of talking to her about books again,
the joy of watching her eyes fill up with tears again, the joy of watching her walk again,
the joy of listening to her insult Angela again, the joy of reading out loud to her again,
the joy of listening to her burp again, the joy of watching her brush her teeth again,
the joy of undressing her again, the joy of putting his mouth against her mouth again,
the joy of looking at her neck again, the joy of walking down the street with her again,
the joy of putting his arm around her shoulders again, the joy of licking her breasts again,
the joy of entering her body again, the joy of waking up beside her again,
the joy of discussing math with her again, the joy of buying clothes for her again,
the joy of giving and receiving back rubs again, the joy of talking about the future again,
the joy of living in the present with her again, the joy of being told she loves him again,
the joy of telling her he loves her again, the joy of living under the gaze of her fierce dark eyes again,
and then the agony of watching her board the bus at the Port Authority terminal on the afternoon of January third with the certain knowledge that it will not be until April, more than three months from now, that he will have a chance to be with her again."

Tranströmer och jag får besök

2010-11-27T11:08:00.002+01:00

Vi är många som gillar Tomas Tranströmer.
Drygt 50 år gammal (1983)
publicerade han följande dikt:

Svarta vykort
I
Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.
II
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

På bilderna syns min kranskärlsröntgen från den 22/11. Före: en sytrådstunn artär till delar av hjärtat. Efter: cirkulationen återställd. Blodkärlet restaurerat. Respit. Livet fortsätter, framtid okänd. Dags för en promenad vid havet.
Men jag glömmer inte besöket.

Paul Auster's nya: Sunset Park

2010-11-24T17:42:00.000+01:00

Läs i VarbergsPosten om "Den besattas" boksatsning!

2010-11-24T10:04:00.001+01:00

"En sida till" kallar Kiki M sin bokhörna - en del av butiken "En trappa ner" centralt i Varberg.
Läs här i dagens nummer av VarbergsPosten: en sida till (bläddra till sidan 14 (el 13)).
En "litterär salong" à la Malla Silfverstolpe kan ju aldrig vara fel!
Kolla även hemma hos Den (bok)besatta

Another Cherry On Top

2010-11-18T14:54:00.000+01:00

Nu har även jag fått ett körsbär på toppen. Av Lyran (Lyrans Noblesser), denna fantastiskt kreativa och nästan ständigt bloggskrivande kvinna (när hinner hon läsa?). Tack! Det känns utmärkt, men är förknippat med följande villkor:

1. Tacka den du har mottagit priset ifrån.

2. Kopiera prismärket till din blogg.

3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.

4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Sedan 30 år tillbaka har jag slutat skicka kedjebrev och liknande vidare.
Men jag sänder tankar och en blomma från min snickarbod till Lyran.

Dagens tre favoritförfattare:
1. Siri Hustvedt. Just nu "A Plea For Eros" (essäer)
2. Paul Auster: "Att uppfinna ensamheten", speciellt del II "Minnets bok"
3. Alessandro Baricco: "Silke". En underbar saga.

Oline Stig: "Jupiters öga" (Albert Bonniers Förlag 2010, 371 sid.)

2010-11-17T21:13:00.001+01:00

Blond kvinnlig författare med norskt påbrå skriver roman och väver in farfars anteckningar och liv. Nej, det är inte Siri Hustvedt. Det är Oline Stig, uppvuxen i Varberg, bosatt i Lund. Född 1966. Hon har tidigare gett ut tre novellsamlingar (Ryggen fri 1999, Ett familjeliv och nio andra 2003 och Den andra himlen 2007).

I berättelsen får vi följa några unga människor i Oslo mellan 1924 och 1942. Aksel Engebret och hans syster Dora delar lägenhet. Tidigt blev de föräldralösa. Enligt familjetraditionen kan de ha kungligt påbrå. Kanske hade deras mor judiska rötter. Dora är lärare. Aksel vill bli något stort: magiker, pianist, författare. Han drömmer, han skriver men refuseras. Bland vännerna finns kulturarbetare.
För att försörja sig börjar Aksel arbeta på en bank, där han lär känna Clara, vars ensamstående mor placerade Clara på en klosterskola i Oslo. Clara är katolik. Aksel blir förälskad och lovar konvertera, men det blir aldrig av. Trots att Clara är tveksam gifter de sig och får en bostad på en gård i utkanten av Oslo. Aksel har flera kvinnoaffärer, makarna separerar och förenas igen. De får dottern Mathilde och senare sonen Harald. Kontakten med Dora är ofta spänd, vilket inte förbättras av att Dora döljer en graviditet. Hennes dotter, Helene, adopteras av en judisk familj. Maken där är börsmäklare och ordnar jobb åt Aksel.
Under några år skriver Aksel en berättelse om sig och Clara i form av en tvåsidig tidning. De är "Les Enfants", bosatta på en egen planet, betraktade av Jupiters öga. Denna tidning citeras i romanen, och Aksel är ofta rolig och fyndig.

Oline Stig har ett mycket vackert språk, berättelsen fångar mig, jag vill veta mer om bokens personer. Men författaren har även ett annat ärende. Clara och Aksel är inte enbart fiktiva personer. Deras förebilder är Olines farmor och farfar, som gick med i det norska nazistpartiet Nasjonal Samling 1942 när Norge var ockuperat av nazisterna. Varför gjorde de det? ”Varför känner jag skam över något som hände för mer än ett halvsekel sedan?" Som nittonåring hittade Oline Stig en plåtkista med dokument på vinden hemma. Där fanns fragment av farföräldrarnas liv (inklusive "Jupiterposten"). Sedan har hon intervjuat släktingar och letat dokument i norska arkiv. Detta är kärnan i berättelsen, som i övrigt är fiktion. I avsnitt kallade "Anteckningar från Oslo" får vi följa det delvis mycket plågsamma letandet. Dessa avsnitt varvas med huvudberättelsen, och tillför efterhand värdefull information.

Men något definitivt svar på barnbarnets frågor får vi inte. Det antyds några tänkbara förklaringar till Aksels och Claras val. Men frågorna är inte enbart privata, de gäller oss alla, inte minst i vår tid. Hur påverkas våra val av olika omständigheter i livet? Kan vi alltid veta vad som är rätt, vad som är fel?

Bokens omslag (här delvis beskuret) är en fantastisk bild, som ger stämning åt hela boken. Den är gjord av den italienske konstnären Primo Sinòpico på 40-talet.

Författarfotot är från Bonniers hemsida.

Siri Hustvedt i "babel" ikväll 11 nov 2010

2010-11-11T21:54:00.002+01:00

http://svtplay.se/v/2231751/klipp_siri_hustvedt_i_babel

Siri Hustvedt på Kulturhuset i Stockholm 6 nov 2010

2010-11-08T20:26:00.005+01:00

Den amerikanska författaren Siri Hustvedt gästade alltså den internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm i lördags. Och jag var där, tillsammans med 4-500 andra bokläsare. Men först fick jag träffa några bokbloggare i Teaterbaren ( Therese från Holly Hock, Cattis, Catrin och Anna från windupwomen). Vi pratade om Siri Hustvedt och Paul Auster!

Först samtalade Johan Schubert, professor i psykoterapi, med Siri Hustvedt om hennes senaste bok, "Den skakande kvinnan eller En historia om mina nerver". Därefter gavs det gott om tid för frågor. Boken har nyligen getts ut av Norstedts, och är översatt av Ulla Roseen. (Hon håller även på att översätta Siri Hustvedts nästa roman, som kommer ut 2011.)

När Siri Hustvedt 2006 skulle hålla ett minnestal över sin döde far började hon plötsligt skada, men varken medvetande eller talförmågan påverkades. Sedan många år lider hon av migrän och har ett stort intresse för neurologi och psykiatri, men hennes egen forskning intensifierades av händelsen. Hon har plöjt igenom massor av facklitteratur, deltagit i tvärvetenskapliga samtal och lett skrivarkurser för personer med psykiatriska diagnoser. Genom sitt stora kontaktnät har hon försökt närma sig en förklaring, en diagnos. Specialister kan mycket om ett litet område, Siri Hustvedt har läst in sig på "allt". Även på så sätt är hon unik, och många vetenskapsmän har tagit vara på hennes engagemang. Redan tidigare tycks hon ha ett känsligt psyke (drömmer mycket, hör röster), vilket hon använt i sitt författarskap. Men nu blev hon på ett helt nytt sätt personligt berörd. Hela boken är en fallstudie men även en historisk exposé över neuropsykiatrin – och en lägesbeskrivning av hur man ser på förhållandet mellan kropp och själ idag. Bland vetenskapsmän som nämns finns Sigmund Freud, Donald Winnicott, Oliver Sacks och Jean-Martin Charcot. Charcot var verksam under andra hälften av 1800-talet och bland hans patienter fanns kvinnor med (mode)diagnosen hysteri (som idag möjligen kan kallas konversionssyndrom). Romanen "Boken om Blanche och Marie" av PO Enquist från 2004 handlar om en av Charcots mest kända patienter.

Men Siri Hustvedt avfärdar tanken på att hon skulle vara en "hysterika" eller ha någon annan diagnos. Hon är den hon är, "The Dreaming Woman" och "The Shaking Woman".

Hela samtalet blev en värdefull genomgång av den nya boken. Därefter tog många tillfället i akt att ställe frågor, vilka besvarades uppmärksamt och med stort engagemang av författaren. Trots att boken inte är en roman tycks många vara intresserade av att läsa den. Åtminstone var kön för att få en signerad bok efteråt mycket lång!

Siri Hustvedt, "The Shaking Woman", till Stockholm 6/11

2010-10-26T14:32:00.002+02:00

Siri Hustvedt är en amerikansk författare med norska rötter, född 1955. Hon har gett ut fyra romaner, lyrik, essäsamlingar (bl.a. om konst). Förra året kom "The Shaking Woman or A History of My Nerves", nu utgiven på svenska som "Den skakande kvinnan" (Norstedts), recenserad i flera dagstidningar igår.

I många år har Siri Hustvedt läst in sig på psykiatri och neurologi. Hon vet massor om konversionshysteri och epilepsi. Hon har själv svår migrän. Av personligt intresse men även för att använda det i sina romaner har hon skaffat dessa kunskaper. Detta märks i "Sorgesång" (på svenska 2009), där huvudpersonen Erik är psykiater. Att hon sedan kan mycket om konst och är gift med Paul Auster visar sig också i hennes fantastiska romaner. Ett visst "växelbruk" gentemot Auster förekommer, liksom "återbruk" av hennes egna romanfigurer. Sin mors flicknamn Vegan använder Siri Hustvedt i den första romanen "Ögonbindeln" (+ sitt eget förnamn, baklänges).

"The Shaking Woman" är ingen roman utan snarare en fallbeskrivning, om Siri själv.

Mycket av det hon läst in för att använda som författare visar sig ligga så nära det hon nu själv drabbats av, nämligen ofrivilliga ryckningar i samband med ett föredrag.

Det är naket och utlämnande - hela tiden återvänder hon till: men hur passar dessa teorier in på det som händer mej? Det är vetenskap, en hel encyklopedi (med notapparat!). Det är så BRA, och så annorlunda. En recension skulle passa lika bra i Läkartidningen som i DN!

Baksidestext av Oliver Sacks (mycket känd amerikansk neurolog):

"Siri Hustvedt, one of our finest novelists, has long been a brilliant explorer of brain and mind. But recently this investigation has taken a more personal turn: two years after her father’s death, while speaking about him in public, she suddenly found herself seized by convulsions. Was this ‘hysteria,’ a ‘conversion reaction,’ or a ‘coincidental’ attack of epilepsy? The Shaking Woman is the story—provocative but often funny, encyclopedic but down to earth—of her attempt to answer this question…. Her erudite book deepens one's wonder about the relation of body and mind."

Siri Hustvedt kommer till internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm lördagen den 6 november kl 19. Se Siri H till Kulturhuset

Siri Hustvedts hemsida: http://sirihustvedt.net/

Den som vill träffa andra och prata om Siri Hustvedt och hennes böcker: kolla här!

Juli Zeh: ”Corpus Delicti” (Weyler 2010, 247 sid.)

2010-10-07T22:07:00.002+02:00

Juli Zeh, som är född i Bonn 1974, är jurist i internationell rätt, och framgångsrik författare. Hon är beläst och samhällsengagerad, och skriver mycket smart. Juli Zeh har skrivit romaner, essäböcker, en reseskildring mm. 2005 var hon den första som fick ”PO Enquists pris till en yngre författare på väg ut i Europa”.

Fyra romaner finns utgivna och översatta till svenska:
”Adler und Engel” 2001 (”Örn och ängel” 2003)
”Spieltrieb” 2004 (”Leklust – eller flickan utan egenskaper” 2005)
”Schilf” 2007 (“Fritt fall” 2009) Fritt fall
”Corpus Delicti – ein Prozess” 2009 (sv “Corpus Delicti” 2010)

”Corpus Delicti” är inte enbart en roman, utan ett helt projekt. Det började som teater, uruppförd 2007 vid musik- och teaterfestivalen Ruhr-Triennalen. Romanen kom förra året. Dessutom turnerar Zeh och det tyska rockbandet SLUT med ”Corpus Delicti - Eine Schallnovelle” (ett allkonstverk med musik, sånger, recitation, video).

Juli Zeh vill protestera mot att samhället fokuserar på hälsa och kropp, mot att staten inskränker individernas rättigheter, utfärdar biometriska pass (fingeravtryck) mm. Hon utgår även från dagens ”bantningsindustri” och hälsohets. ”Corpus Delicti” är en ilsken protest. Konsekvenserna för den enskilda individen drivs här till sin spets.

Romanen utspelar sig år 2058 och består av 50 korta kapitel/scener (i en domstol, hemma, i en förbjuden skog, i ett fängelse). Aktörerna är få, som i ett kammarspel. Samhället är en hälsodiktatur. Staten, makten, kallas METODEN. Övervakningen av den enskilda individen är minutiös. Motion, sömn, näringsintag och var man befinner sig registreras via chip. Kravet är att uppnå och behålla 100% hälsa – allt annat är straffbart. Koffein, nikotin och alkohol är otillåtna toxiska substanser. Man dricker kokt vatten. Blommorna är av plast, desinfektionsspray och munskydd finns överallt. Pralinerna är chokladfria. Sjukdomar är utrotade, tryggheten är total. DNA och immunsystem styr val av partner.

Huvudpersonen Mia Holl, ung och oberoende, är biolog. I grunden är hon lojal mot systemet. Hennes bror Moritz, som hon älskade mycket, var mer rebellisk och bevakades extra hårt då han var ”metodfiende”. Nyligen har han anklagats för våldtäkt och mord, och tagit sitt liv. Det sista han sa: ”Livet är ett erbjudande som man också kan avböja.” Mia tror inte att Moritz var skyldig, men METODEN är ju ofelbar. Hon sörjer, blir deprimerad, missköter sig, kommer efter med sin träning och obligatoriska rapporter, och ställs därför inför rätta. I domstolen möter hon domaren Sophie, en åklagare, en försvarsadvokat och den mycket märklige Heinrich Kramer, som är snokande journalist, författare, statens fanatiska representant - och mycket falsk. Han blir Mias verkliga fiende. Kramers hälsningsord är ”Santé!” (nästan = Heil…).

Via tillbakablickar lär vi känna Moritz, som markerar sin frihet bl.a. genom att röka. Varje vecka träffas syskonen i en förbjuden skog. Alla aktiviteter registreras via deras chip. Huset där Mia bor är ett ”väktarhus” (certifierat av staten). Grannarna, som är opålitliga, har koll på Mia. I hennes lägenhet finns en imaginär person, ”den perfekta älskarinnan”, som Mia för en (inre) dialog med.

Genom att oavsiktligt trotsa domstolen ställs Mia inför rätta flera gånger. Hon återkommer då till att hennes bror måste vara oskyldig, och hennes försvarsadvokat lyckas komma över raderade dokument, som faktiskt visar det. Att Moritz drabbades av leukemi som barn spelar stor roll. Mias fall blir en statsangelägenhet: METODEN kan inte ha fel! Genom massmedia blir hon känd för alla. Många protesterar. ”Terrororganisationen” RTS (Rätt Till Sjukdom) agerar. Men METODEN kan bara inte tappa ansiktet. Mias öde är beseglat. Så är även domaren Sophies – hon tillät att det avslöjande dokumentet lästes upp. Sophie (ordet sofia betyder vishet) skickas ut i kylan. Och genom en häxprocess, regisserad av den falske Heinrich Kramer, ”bevisas” att Mia är skyldig till ”metodfientliga” aktiviteter, umgänge med toxiska substanser och förberedelser till terrorkrig. Opinionen svänger. Mia döms till METODENS strängaste straff: nedfrysning. Hur det går kan man läsa i det sista kapitlet. ”Corpus Delicti”: kroppen efter brottet.

Juli Zeh väver skickligt ihop denna historia, och gör den rimligt trovärdig. Kritiken går fram. Boken är spännande med en rolig och rapp dialog. Många formuleringar kräver omläsning och eftertanke, några ord kan vara onödigt svåra (facktermer). Trots att man från början får veta hur processen skall sluta är romanen en bladvändare. Jag väntar redan på Juli Zehs nästa.

PO Enquist: ”Musikanternas uttåg” (P.A. Norstedt & Söners Förlag 1978, 373 sid.)

2010-10-03T13:02:00.007+02:00

Denna bok handlar om fackföreningsrörelsens misslyckade mission i det pietistiska Västerbotten i början av 1900-talet, och den rymmer ett familjedrama. Två språk ställs emot varandra: det politiska och det religiösa. Men inget av språken håller. Tro och hopp raseras. Våldtäkt leder till död. För ”de oanvändbara” kan finnas ett hopp: Bokens titel antyder en alternativ utväg.

I boken ”Lewis resa” från 2001 berättar Enquist om en annan folkrörelse i form av den svenska pingströrelsen under en stor del av 1900-talet. De båda böckerna kan ses som en ”diptyk”. Men innehållsmässigt ligger ”Musikanternas uttåg” mycket närmre ”Kapten Nemos bibliotek” från 1991. Flera av huvudpersonernas namn är förvillande lika. ”Kapten Nemos bibliotek” utspelar sig dock cirka 40 år senare.

Berättelsen sträcker sig från 1903 till 1910, och den är indelad i en lång ”Prolog 1903”, ”Del 1”, ”Del 2” och en kort ”Epilog 1910”. Epilogen kallas även ”Utgångspunkter” (jämför ”Kapten Nemos bibliotek”).
Berättaren, jaget, har en huvudsaklig källa, Nicanor Markström, född 1895. Protokoll från Bureå arbetarförening citeras och förstärker det (pseudo)dokumentära intrycket, liksom att jaget vill betona att hans farfar var med på den tiden. Nicanors mor Josefina är den religiösa dominanten, fadern mer en bifigur liksom många andra personer från arbetarklassen och överheten. Nicanors morbror Aron och fostersyster Eva-Liisa har stor betydelse för familjedramat. Den socialdemokratiske agitatorn Elmblad symboliserar den misslyckade politiska väckelsen. I prologen beskrivs hur Elmblad tas till fånga och förnedras av sågverksarbetare, med hjälp av den 8-årige Nicanor. Berättaren säger sedan om Nicanor: ”Jag kände honom väl. Den här boken handlar inte bara om honom, men också om honom.” Efter Nicanors död 1973 var det ”slut med alla samtal. Resten fick jag fylla i själv”. Men som informatör och vittne finns Nicanor med i hela berättelsen. Jämför Efraim Markström i ”Lewis resa”.
Flera händelser återkommer mer än en gång i romanen, men rent kronologiskt får vi först glimtar från åren före 1909. Mamma Josefina övervakar och dömer, i Guds namn. Man skall vara anspråkslös; ett halvt glas saft räcker när man är törstig. Sågverksarbetarnas verklighet beskrivs. När ”rörelsen kom var rörelsen redan där”. Men trots motsättningar är Gud viktigare än Marx för många. Rörelsen avstannar. Morbror Aron utnyttjas av sågverksledningen; aningslöst blir han en förrädare, och förnedras av arbetskamrater. Han doftar ”oanvändbar människa”.
Eva-Liisa, med oklar bakgrund, kommer till familjen Markström. Vid första besöket i bönhuset får hon sitta längst ned på vedlåren med Nicanor. Ett utanförskap drabbar både Eva-Liisa och Aron. Nicanor försöker skydda dem, sträcka ut sin hand. I början av 1909 skriver han ett brev till Elmblad, och ber honom återkomma.

Och Elmblad kommer tillbaka. Men när han knackar på hos Markströms har han drabbats av djup melankoli, och han kan inte kissa. Han blir liggande på kammaren hos Josefina, som tolkar hans elände på sitt sätt: Elmblad har mött Gud. Och undret sker: Han kan tömma sin blåsa! När Elmblad stiger upp, frisk, skall det firas – med nattvard i Skellefteå. Men på vägen dit hoppar fyra av: Nicanor, Aron, Elmblad och Eva-Liisa. Josefina blir grymt besviken, men kan inte hindra dem. Elmblad blir åter agitator, och Nicanor följer med honom till byn Bureträsk, där de båda blir misshandlade. Nicanors tunga skadas och skärs av i tumultet. Josefina lånar häst och släde och kör Nicanor till sjukhus, där de båda stannar i flera dygn.
Under tiden har Aron förlorat arbete och bostad, och flyttat in hos Markströms. Pappan jobbar borta. Eva-Liisa och Aron blir huvudpersoner i det drama, som leder till Arons utdragna och plågsamma självmord.

Denna roman innehåller många för Enquist typiska uttryck, symboler och händelser, som återkommer, i andra böcker och i denna. Himlaharpan sjunger, isen råmar. En ung man förmår inte skydda eller rädda en vän: han når inte fram. Berättaren lägger pussel. Och där det saknas fakta får vi ”fylla ut”.

En återkommande fras i romanen är ”Det gives alltid något bättre än döden”. Citatet kommer från sagan om ”Stadsmusikanterna från Bremen”; de oanvändbara djuren som tillsammans drog vidare. Detta tema antyds enbart i romanen, vilket för mej gör romantiteln svårbegriplig. Men – i tidskriften Vår Lösen 1981 ger PO Enquist en förklaring: ”Boken skrevs mellan åren 1972 och 1978; den var ursprungligen en historia som handlade om den katastrofala norrländska emigrationen till Brasilien och Argentina i seklets början. Den katastrofen finns alltså bara i förlängningen av Musikanterna: boken handlar helt om bakgrunden.” Detta förklarar mycket: Varför Josefina och hennes familj lämnar hembygden, och att hon dör i södra Brasilien 1911. Och vem var Thesleff? Jo, en period var han administratör för skandinaviska utvandrare i nordöstra Argentina
(och kanske var han Eva-Liisas far). Han hade skrivit en ordbok i romani.

Min nästa roman av PO Enquist blir "Legionärerna" från 1966. Om den skrev han 1981:
”Jag har skrivit en dokumentärroman i hela mitt liv: det är Legionärerna.”