måndag 23 december 2013

GOD JUL




















söndag 1 december 2013

Åke Edwardsons 12:e deckarroman (av 10) om Erik Winter






















Erik Winter
Första gången jag blev bekant med kriminalkommissarie Erik Winter i Göteborg var 1997. Detta var i Åke Edwardsons kriminalroman Dans med en ängel. Winter: ung, ogift, med dyrbara vanor; duktig och på bettet. Fram till 2008 blev det total 10 böcker om Winter, och vi får följa hans karriär, hans styrkor och svagheter. Efter hand tar hans team större plats, bl.a. Fredrik Halders, Aneta Djanali och mentorn Bertil Ringmar. Några av böckerna är riktigt spännande och otäcka; ibland drabbas Winter personligen. Jobbet sätter djupa spår. Mardrömmar, melankoli, tinnitus, slitningar. Mot slutet av serien är han gift med Angela, och har två döttrar.

Göteborg
Alla böckerna utspelas i Göteborg i nutid men ofta med tillbakablickar och utflykter. Det är väldigt roligt att få följa med i och runt Göteborg (liksom i filmerna om Johan Falk). Edwardson är bra på att berätta; dialogerna är ibland lysande. Jag läser ofta med en karta i närheten!

Nästan död man 2007
är den nionde boken. Den tionde heter Den sista vintern, och har ett mycket öppet slut vad gäller om Winter dör eller inte. De flesta läsare inklusive jag själv trodde han var död, att serien var slut. Men författaren visade sig vara av en annan uppfattning. Efter 2 år i Spanien var Winter tillbaka på banan igen!

Åke Edwardson har någon stans berättat, att
han själv kraschlandade i livet ungefär när Den sista vintern skrevs. Han blev fartblind, körde i motorvägens ytterfil, fick tinnitus som ökade av stress. Lät som ett godståg; blev som en barometer på hur han mådde. Och han började fundera på hur Winter hade det i Spanien (inte alls död). "Mina karaktärer är ju jag". "Man blir en annan, som i en dröm." Därför fick det bli fler än tio delar i kriminalserien om Winter. Men när Edwardson inte mådde så bra gjorde inte heller Winter det.

Hus vid världens ände kom 2012
Winter är nu 52. Sliten, märkt av jobb och nära-drunkning två år tidigare, bara nästan återhämtad. Familjen är kvar i Spanien. Ett komplicerat familjedrama med flera mord utspelas i Göteborg; i Spanien blir Winters mamma svårt sjuk – och dör. Han blir allt mer pressad, mer whisky, mer tinnitus. Men han är tillbaka!!

Marconi park har nyss kommit ut (2013)
Jag har precis läst den 12:e boken (av 10!) om kriminalkommissarie Erik Winter. Där finns allt med: Winter och hans polisteam, (mar)drömmar, rökning, whisky, familjen i Spanien, saknad (eller inte), telefonsamtal med Angela. "Nånting kommer att hända, och du kommer att försvinna, Erik," sa hon. "Försvinna?" "Försvinna in i dig själv."
Frågorna. Skall vi bosätta oss för gott i Spanien? Eller bygga hus nära Göteborg? Söka annat jobb? Ensam i Göteborg långa perioder ökar Winters spritkonsumtion,  tinnitus vid ansträngning, depression. Fortfarande är dialogen fantastiskt bra. Winters samtal med Ringmar är nästan telepatiska och för utredningen framåt med snabba frågor-svar:
"Här handlar det inte om pengar," sa Winter.
"Det handlar om vrede", sa Ringmar.
"Stor vrede.
"Varför där? Varför just där?"
"Enda stället där dom inte syntes", sa Winter.
"Var det förberett?"
"Svar ja."
"Då bor gärningsmannen i närheten", sa Ringmar.
"Inte nödvändigtvis", sa Winter.
"Han bor i närheten", sa Ringmar.
"Vänta och se", sa Winter. :
"På vad?"
"Nästa offer."

Välkända platser (som Frölunda Torg) och gator i Göteborg. Napoleon på Ahlströms kafé. Men allt är inte det samma: Winter har bytt musik: från jazz till - Michael Bolton! "Said I Loved You ... But I Lied"
Alltså: Han skriver bra, Edwardson. Bäst vad gäller att följa med i karaktärernas liv, att skapa en trovärdig och spännande dialog. Men själva deckardramat känns mer som – rutin, påklistrat, utan större spänning.
  
De tolv kriminalromanerna:
1997 Dans med en ängel 
1998 Rop från långt avstånd
1999 Sol och skugga
2000 Låt det aldrig ta slut
2001 Himlen är en plats på jorden 
2002 Segel av sten
2005 Rum nummer 10
2006 Vänaste land
2007 Nästan död man
2008 Den sista vintern

Och så nummer 11 och 12:
2012 Hus vid världens ände
2013 Marconi park


På DVD har jag sett Den sista vintern för att komma i stämning. Den är ruskigt bra.

Foto på författaren från Bonniers hemsida: